Två änglar och ett helgon

I min socialiseringsprocess ingår det att träffa människor av alla de sorter. Den här gången fick jag träffa på ett par korta sådana, de kallades barn. Jag tyckte de såg ut som små änglar. De var inte riktigt som de långa människorna, de ville helst klappa mig på rumpan. De tyckte att jag verkade ha vassa tänder. Men inte skulle jag ha smakat på dem inte, man smakar inte på änglar heller. Jag betedde mig självklart som det oskyldiga Helgon jag är!