måndag 29 september 2008

Barn och drakar

Nu har jag varit på en ännu längre resa, ända ner till mattes barnbarn. Hade föreställt mig att den här resan skulle bli en ren nöjesresa. Det första jag fick göra var dock att hugga i med trädgårdsjobb. Vi klippte nya gräsmattan och därefter hjälpte jag matte att kratta bort allt det avklippta gräset.


Det var ett hårt jobb men man vill ju hjälpa till och vara trevlig när man träffar den här delen av familjen första gången. Därför ställde jag upp som lekfarbror åt barnbarnen också. Det var ett evig spingande efter bollar och rep, som tur var slapp jag i alla fall hoppa på studsmattan med dem.


Allt gick i ett och jag fick inte många tillfällen till vila. Hann slänga mig ner i gräset som hastigast under en tur med A. Blev dock uppsliten innan jag ens hann stänga ögonen, det hade nämligen blivit dags för presentöppning.


Eftersom jag var nyligen hade flyttat hem till matte när barnbarnen fyllde år hade vi missat deras kalas. Så nu var det dags för en extra födelsedagsfest med oss. Hjälpte till att öppna några paket men ingen innehöll det jag hade hoppats på…


Ibland förstår jag mig verkligen inte på de där tvåbenta. De blev alldeles exalterade när lilla A satte på sig en drakdräkt som Kakan skaffat. De behöver väl inga fler djur, de har ju mig – och jag är dessutom på riktigt. Ja mycket ska man tydligen vara med om, jag får se det som en del av min miljöträning.


Smet iväg en stund till min medhavda sovplats eftersom jag var alldeles försvagad och trött av allt jobbande och ingen mat. Det enda jag hade fått i mig var en blandning av nytt och gammalt gräs.


De andra däremot hade tagit både kexpaus (vid datorn)…


…och tårtpaus med en Hello Kitty-tårta som Kakan hade svängt ihop. Nästan oförsvarligt att behandla en gäst som mig på det här sättet.



Men så till slut tog de sitt förnuft till fånga och gav mig kycklingbitar och hela skinnet från den grillade pippin. Det satt fint det må jag säga. Då kände jag att allt var förlåtet och bestämde mig för att låta dem alla få vara del i min flock.

torsdag 25 september 2008

Stora och Lilla ESSingen

Så var det dags att ge sig ut på en rejäl resa. Matte förklarade att vi skulle till Stora och Lilla ESSingen. Jippiiii tänkte jag, det måste ju betyda att jag ska få träffa prinsESSan Almi och lilla Erk. Det är ju såklart dem som matte kallar Stora och Lilla ESSingen.

När vi kom fram så fanns inga långörade att skåda. Där fanns däremot Kakan som talade om att jag nu befann mig på Stora Essingen, en ö inne i Stockholm. Mäkta förvånad blev jag.
För att komma in till Kakan måste man gå i trappor, det var jag en baddare på. Tyvärr tyckte jag att det såg aningen högt och riskabelt ut att gå nedför sedan. Mattarna fick turas om att bära mig när jag ville ut. Men så till slut så orkade de inte mer utan sa att om jag går själv så får jag gräddstekta kycklingfiléer när jag kommer ner – och det säger man ju inte nej till. Efter det så gick jag ner själv varje gång, det var ju plättlätt!


Där i huset bodde flera extremt små och vingliga tvåbenta. En av dem pussade mig på nosen flera gånger för hennes mamma sa att hon pussar på allting hon tycker är sött. Då är det ju klart att hon måste pussa på söta och gulliga mig.


Eftersom det var en ö så kunde jag inte undgå att komma i närheten av vatten på mina promenader. På kvällen såg det lite mystiskt ut när det var sådär svart. Bestämde mig för att inte ta något nattdopp.



Måste erkänna att det var rätt vackert med vattnet som glittrade i solskenet. Jag njöt på bryggan tillsammans med ett gäng änder. Men stopp där PrinsESSan och ni andra långörade Grupp-8-hundar, tro inte att jag har kapitulerat och tänker bli någon vatten- eller fågelhund inte, jag är fortfarande en stolt Grupp-1-hund.


Måste säga att det är ansträngande att vara på resande fot, man behöver mycket godis….


… och en skön sovplats. Hade visserligen tagit med en av mina egna bäddar och fått två gosecollies av Kakan, men jag låg helst på mjuka sammetsbädden som Kakan fixat.

På besök hos Herr Veterinär igen

Nu har jag varit och fått min sista DHPPI-spruta så nu behöver jag inte vara rädd för att träffa andra fyrbenta och ingen behöver vara rädd för att träffa mig. Jag märkte absolut ingenting den här gången heller. Hade världens tur med hästarna till skillnad från förra gången. Det kom nämligen två tjejer ridande förbi när jag precis klev ur bilen. Hästarna var helt enorma och luktade väldigt starkt. Jag var jätteintresserad och vi gick efter dem en bit så jag fick titta riktigt ordentligt.

tisdag 23 september 2008

Alla tycker om mig

När jag som bäst låg och smälte intrycken från mina släktingars besök dök nästa gäng främmande upp. Nu hade det hunnit bli söndag och jag hade planerat en vilodag, men det gjorde inte så mycket för de hade presenter med sig till mig. Kan förstå att det är svårt att motstå att ge en sån fantastisk hund som mig presenter och beröm.

(den här bilden blir rörlig på min webbplats längst ner på den här sidan.


Första paketet innehöll riktigt mumsiga tuggben, såna där som är lite gulare och godare. I det andra paketet låg det en pipleksak som inte lät så vidare värst trevligt, men jag menar får man nåt får man försöka hålla god min och ta emot. Kan ju hända att den råkar bli nedgrävd i mitt djupa hål under stenen när man minst anar…


Lyckades vara käck och trevlig några timmar tills främmandet hade åkt, men sen kände jag mig blek och urlakad som ett gammalt fotografi. Mattarna döpte om mig till Gäsper och jag ordinerade mig själv sömn i tre dagar.


torsdag 18 september 2008

Bitarna föll på plats

Så äntligen kom våra gäster. Jag sprang ut för att välkomna dem. Men vilken chock jag fick, den där rösten kände jag igen - kunde det verkligen vara sant?!? Jo det var det, det var min allra första matte som hade kommit. Blev alldeles till mig och bara måste kasta mig i famnen på henne och gosa loss. Det kändes så otroligt bra att ha hela sin flock samlad äntligen.


Med sig hade hon två fina hundflickor som genast begav sig till min kisshörna och markerade om den till sin.


Det visade sig att det inte var vilka flickor som helst det här inte, nej det var ju mina släktingar båda två. Den ljusa var lilla Emma och den mörkare var min mormor Siri.


Emma var riktigt rolig, hon lekte massor med mig. Det var också Emma som fick bitarna att falla på plats för mig. Jag förstod äntligen att det är en collie jag är och att vi inte är en sån sort som behöver hålla på och bada och umgås med alla slags fjäderfän. Det var så skönt att få veta mer om sig själv och slippa ha ångest över att jag har lång näsa och korta öron och inte ser ut som prinsESSan Almi som har långa öron och kort näsa. Nu är jag riktigt stolt över den jag är och jag har fått en föraning om hur snygg och ståtlig jag kan komma att bli. Hoppas jag blir lika snygg som mina besökande släktingar.


Nu tänker jag bjuda på lite filmtajm där jag leker med mina besökare. Den här filmen är till dig Erik, med många blöta nospussar från din kompis Brolle-Lassie.


En röd figur på hjul

Hej hopp i galopp, vilken helg det har varit. Besök av alla de slag har jag haft. Tvåbenta, fyrbenta och en på hjul kom förbi.

Lördagen började med att jag och Kakan tog en promenad till klubbhuset och tittade på tvåbenta som puttade bollar i hål.


Deras hål såg tråkiga ut så jag grävde mina egna uppe vid klubbhuset.


På vägen tillbaka passade jag på att bada benen för att vara snygg till gästernas ankomst. Det var i och för sig mer en slump att det blev hela benen. Jag var så pigg och hoppig och felbedömde var det djupare vattnet började så när jag hoppade runt som en tokig råkade jag liksom plumsa i ordentligt.


Men med vita ben och genomborstad lejonman tyckte jag att jag såg riktigt presentabel ut.


Så var det tydligen inte bara jag som skulle var fin utan även mitt hem. Mitt i fejandet dök en röd figur på hjul upp för att hjälpa till. Den typen gillade jag inte riktigt, han tog sig ton och dominerade alldeles för mycket. Ohövligt värre för en ny besökare tycker jag nog. Han nosade igenom hela huset. Försökte skälla ut honom rejält och till slut hjälpte det för han blev tyst och gick och gömde sig.


Efter den pärsen var jag tvungen att pausa med lite koncentrationsarbete och stärkande godisar.

tisdag 16 september 2008

Fågelsången

Har varit ute och farit igen. Denna gång blev det en annan del av Uppsala som skulle besökas, nämligen Stadsparken. Eftersom mattarna var upptagna på annat håll tog jag med mig ett par andra tvåbenta som inte heller hade vandrat dessa trädgårdsgångar. De imponerades av växter och blomsterprakt medan jag fokuserade på andra fyrbenta besökare och deras efterlämnade spår.


Måste säga att jag njöt av att undersöka alla vrår av parken men jag kan bara inte förstå varför alla ska envisas med att föra in vatten och fåglar i mitt liv hela tiden. Jag försöker verkligen vara tydlig med att jag varken är en vattenhund eller någon fågelhund utan en alldeles naturlig och underbar vallhund.

Vi kikade på en prydnadsdamm…


.... och på en Svandamm full med änder och svanar. De där änderna var överdrivet många tycker jag. Och så hade de inte vett att hålla sig på sin sida av staketet heller så jag fick problem när jag skulle spatsera där på gången eftersom de virrade omkring överallt.

När vi skulle träffa matte kände jag mig alldeles snurrig av alla intryck. Visste knappt vilket ben som var höger och vilket som var vänster, så de snurrade ihop sig och kopplet snurrade runt den tvåbenta.


Då kom matte Kerstin och tog oss för att fika. Jag höll på att lägga in alla bromsar jag hade när jag fick höra namnet på fikastället – Fågelsången! Men tack och lov fanns det bara goda bullar där och inga fåglar.

måndag 15 september 2008

Pysseldag i regnet

Kakan var otrogen mot mig och umgicks med Snövit en hel dag. De hade pysseldag och gjorde kort så det stod härliga till. En långpromenad i regnet hann de också med. Snövit gillar att gå i regn, men det är väl förresten ingen konst om man har regnrock.

Pyssel och drömmar om ett ESS


Höstpromenad


Här är det som Kakan lyckades åstadkomma. Jag hade bett henne göra ett till prinsESSan Almi nu när hon är sjuk. För att hålla sig på god fot med Erk så bad jag henne göra ett till honom också, om än aningen mindre.




onsdag 10 september 2008

Ingen plattfot

Nu har jag på allvar börjat få lite nosstimulans. Äntligen har mattarna i alla fall börjat inse potentialen i min nos. Första utmaningen var att söka små köttbullebitar hemma på gräsmattan. Det var ett trevligt litet nöje – de är goda de där små rackarna. Även om mattarna talar om för mig att det är slut när jag hittat sista biten så kan jag inte låta bli att stanna kvar ute och fortsätta söket. Man hittar ju små sporer där köttbitarna rullat fram och då kan man ju stanna och slicka lite på gräset just där. Jag är av den åsikten att när det gäller såna här saker är det viktigt att inget förfars.



Att söka köttbullar var ingen direkt utmaning, så vi drog iväg till skogs på ett kantarellsök. Enda förklaringen jag fick var att vi letade efter nåt gult. Raskt kom jag på att mitt koppel är ju gult, men det var tydligen inte alls vad de ville ha.



De visade upp ett gäng kantareller och förklarade att det var såna de ville ha. Då tog jag på mig Kantarellblicken och började leta. Det gick väl sådär… Hade varit smartare om de låtit mig nosa på en kantarell istället, men de har som sagt inte riktigt insett potentialen i min nos ännu. Här syns jag med Kantarellblicken på.



När jag berättade om mina sökuppdrag för prinsESSan Almi så berömde hon mig och sa att det nog ska kunna bli spaniel av mig också.

På hemvägen träffade jag på Peggy. Hon släppte en bomb, alltså att mattarna efter 17 år här ska sälja sitt hus. Då började genast alla varningsklockorna i mig ringa, jag kunde inte kosta på mig att lägga mer känslor på henne nu. Eftersom jag är en vallhund så har jag svårt att bli av med nära vänner och flockmedlemmar nämligen. Det gör ont i hjärtat och sliter så förfärligt i vallningsnerverna. Därför blev det ett kort möte.



Kände mig rätt nedstämd när vi kom hem så för att trösta mig tiggde jag åt mig mitt lördagsgodis i form av ett märgben.



Hela det här med att Peggy ska flytta tog så hårt på mig att jag inte ens orkade äta upp hela märgbenet utan var tvungen att gå och leta upp en finurlig plats där jag kunde spara det till senare.



Här ser ni min smarta gömma under en sten. Hade inte Kakan följt efter mig hade hon aldrig hittat benet, jag pulade nämligen in det jättelångt in under stenen och sedan lade jag över en massa gräs och ris. Kakan tyckte det var ohälsosamt att ha det liggande där så hon grävde fram det och spolade av det. Det var rätt okej faktiskt att hon gjorde det för då kunde vi sitta på verandan tillsammans och hon kunde hjälpa mig få ut all den där goda märgen som jag aldrig lyckas få ut ensam.



Jag växer fortfarande så det knakar och kroppen förändras i rasande takt. Den här gången tänker jag be er att kolla in tassarna - jag är inte plattfot längre! Mattarna har slitit sitt hår (och mitt) för att tassarna varit alldeles platta och de inte har fattat hur folk får till såna där bulliga collietassar när de klipper. Men hux flux så bara hade jag bulliga tassar helt av mig själv. Det är vi alla glada för, då kanske jag slipper ha dem klippandes runt tassarna i tid och otid.