tisdag 19 augusti 2008

Då kommer tårarna…

Jag har inte saknat lekkamrater eftesom vi haft främmande ganska mycket och söta flickor har promenerat förbi titt som tätt. Men nu när Kakan inte bor hos oss längre känns det tomt. När hon väl kommer hit så är det dock full rulle. Till att börja med så håller mattarna på och byter sängar med varandra. Och det verkar ju spännande så jag vill också ha lite omväxling och byta rum ibland. Tyvärr får jag ingen flytthjälp av mattarna eftersom de har fått nån fix idé om att jag ska lära mig övervinna hinder själv för att det ska tydligen stärka mitt självförtroende. Det känns helt onödigt tycker jag för jag fullkomligt ÄLSKAR mig själv och VET att jag kan övervinna vad som helst. Ja ja, tjat hjälpte inte på dem så det var bara att hugga i själv och flytta hela bädden.

Slit och släp utan hjälp
video



Den här gången som Kakan kom testade mattarna och jag att leka med en frisbee. Först trodde jag den hade eget liv men så var det ju inte alls. Jag blev riktigt duktig på att fånga den när mattarna rullade den. Det enda som kändes lite småknepigt var att få upp den om den hamnade åt fel håll.


Vi testade också en stor PET-flaska. Den funkar också bra som leksak, men jag är lite irriterad över att jag inte får upp mitt välutrustade gap tillräckligt för att kunna greppa den tjocka delen av flaskan. Men vänta du bara, om några veckor så tar jag dig!

Apropå lekkamrater skulle jag tycka det vore det kul att ha någon fyrbent att tumla runt med. Helst någon som bor nära. När jag fick veta att Klara ska bygga hus på tomten bredvid min blev jag eld och lågor. Försökte hälsa på henne genom staketet men hon är faktiskt rädd för mig, det märkte jag på henne. Hon vågar inte gå fram. Hennes matte och Kakan försökte få henne att hälsa på Kakan när hon var innanför staketet med mig men Klara vågade bara om jag gick bort. Herregud, hur kan mar vara rädd för underbara mig? Vi hade kunnat ha så kul. Nu när Klara är och spikar utanför staketet så springer jag på min sida och visar hur skoj vi kan ha det här. Kanske slappnar hon av så småningom. Eller kan det vara en språkförbistring? Klara är nämligen ursprungligen från Tyskland även om hon bott i Idre större delen av sitt liv. Ska höra med Selma om hon kanske har några tips på hur man kör utrikiska.

Här ser ni stora pampiga Klara

Och så slutar söndagen alltid med att Kakan måste lämna oss. Då brukar jag spela tuff och lalla iväg och leka med ormbunkarna. Men när hon åkt så kan jag inte hålla mig längre. Då kommer tårarna…


Tänk om någon mer än matte Kerstin kunde älska mig tillräckligt för att vilja vara hos mig var eviga dag och bara leka och leka. Förstår inte vad det kan finnas för annat här i världen som drar mer än mig.

Usch det är så jobbigt att vakna såhär efter att man gråtit. Man har grustag med sand i ögonen, plåtslagarna har inte gått hem för dagen så man vill helst inte röra huvudet, och i munnen ligger en självdöd grävling och sprider en osannolik odör. Ibland är det tungt.

0 kommentarer: