torsdag 29 oktober 2009

Det orangea tar över från alla håll

Skogens alla löv har antagit färgen orange och samtidigt passat på att sprida ut sig på stigar och vägar och färgat även dessa orangea. Nu närmar sig tydligen en orange spökhelg då man helst ska äta något orange. Vad jag vet så brukar godis vara lite åt det orangea håller så jag hoppas på mycket sånt.



Däremot har jag hört talas om de där spökena som kan dyka upp alldeles vita och tysta i skogen när man minst anar. Syrran Tilly hade råkat ut för ett par såna en gång. Å andra sidan hade det varit en himla konstig skog hon besökt då för det hade hoppat upp en dumpe och det hade skramlat och någon tokstolle i cape hade hoppat fram bakom en hydda. Min skog är inte alls så konstig så jag ska nog försöka att inte tro på spöken just där i alla fall. Fast ändå… jag hittade ju en filur häromdagen när Kakan och jag var på skogspromenad som vanligt. Helt plötsligt ser jag nåt och tvärnitar. Kakan säger till mig att stå kvar och kommer uppsmygande bredvid mig i tron att jag spanat in ett rådjur. Men icke då, det är en snubbe med orangea band på hatten som sitter och trycker i mossan med ett gevär i högsta hugg. Vår promenad får ett abrupt slut och Kakan kopplar snabbt upp mig och vi beger oss i motsatt riktning medan Kakan småmuttrar nåt om bristen på jakt-pågår-skyltar.

Följande dag försöker vi oss på ett viltspår iklädda lysorangea västar för att inte de där skjutgalna filurerna ska ta fel på oss och vem-det-nu-är-de-tänker-skjuta. Det småregnar och filurerna börjar plötsligt skjuta så det ekar i hela skogen och vi vet inte riktigt var vi har dem, men vi tar oss fram till skanken till slut. Väl där sliter matte åt sig skanken och jag blir tvungen att kasta i mig köttfärsbelöningen då vi upptäcker att en stor jakthund kommit upp bakom mig och lägger an sitt djupaste morrande och menar att de där godaskerna får vi nog vackert ta och lämna över till honom. Mattarna tar dock allt smask och mig i ett stadigt grepp och stegar iväg. Återigen kommer den där ramsan om avsaknaden av jakt-pågår-skyltar från Kakan.

Önskar er, alla mina vänner, en helg full med godis och fri från spöken – Trevlig Halloween!

Det kom ett paket…

Alla de här prylarna kom hem som en vinst till Kakan precis när hon fått höra att hennes kusin fått bebiskillen Elliot. Så Kakan kunde sätta igång direkt och börja göra ett grattiskort tack vare Fruarna Lilja.

Här ser ni resultatet av Kakans kortskapande. Grattis är stämplat med gulddyna och därefter embossat med glitterpulver. Babyn är stämplad med guld och embossad med clearpulver. De blå hörnorna är gjorda med chalks. Remsan är fasthäftad med miniatyrklamrar i guld och turkost. Stort tack Milo och Anna för alla fina scrapgrejer!

tisdag 20 oktober 2009

Knorrande och bubblande tarmar

Helgen var regnig och ruskig, men jag och Kakan tog oss ut på riktiga långturer i kära skogen i alla fall. Dessutom härjade vi fritt runt hela golfbanan i flera dagar. De där filurerna som slår bollar där annars gillar visst inte när det börjar bli decimeterdjupa vattennivåer på det gröna så de höll sig borta. Desto mer plats för oss. Åkte sen hem till Kakan på Kungsholmen ett par dagar. Stan bjuder på såna mängder av hundlukter så jag blir alldeles matt. Nåt annat som gjorde mig matt var att jag blev rejält risig i magen och kräktes och krampade en hel massa. Det var riktigt läbbigt faktiskt. Åt inget på ett dygn trots mattarnas försök med yoghurt, välling och massa annat. Det knorrade och bubblade i tarmarna så vi stod startklara att åka in med mig till Ultuna. Men till slut så nästa dag valde jag att prova några små bitar rostat bröd och det gick bra. Sen fick jag i mig en sked Klass i timmen ungefär på förmiddagen. Drack ganska bra med vatten hela tiden, det var det som gjorde att jag slapp åka in till Ultuna tack och lov. Nu tar jag det lugnt och ska sakta trappa upp portionerna. Vet inte varför jag blev dålig men kanske var det för att jag har börjat få smak för att äta jord igen.

måndag 12 oktober 2009

Tur att männen i vita rockar inte var där

Kakan har läst en riktigt rolig bok som hon vill att jag ska tipsa om. Den heter ”Brukshunden, krokodiltämjaren och jag” och är skriven av Leif Möller. Den handlar om en familj som köper sin första hund efter att pappan som ung blivit tagen av de fantastiska hundarna i Lassie-filmerna (men först nu haft möjlighet att köpa en hund). Man får följa deras vedermödor med att lära sig förstå hundfolkets terminologi, och deras slit fram genom utbildningar till spårhund, sökhund och bevakningshund i flygvapnet. Hög igenkänningsfaktor utlovas.
Här är ett litet smakprov:

”… Det regnade den dagen. Ett tätt tätt duggregn, bara steget från dimma. En mjukgrå tystnad ruvade över kalhygget. På marken låg döda grenar … och multnade på den svartblöta jorden. Jag kände igen kalhygget. Jag hade kämpat mig fram över det tusentals gånger senaste året. Slagits med mygg och motat älgar. Så nu var det alltså dags igen. Jag skulle svärande ta mig ut till mitten, där det var värst att gå och där skulle jag, hör och häpna, släppa ner en pinne på marken. En pinne! Tur att männen i vita rockar inte var där. Där stod jag alltså bland grenar och bråte – dyngsur och skitig. Jag var ett med naturen. Min högra hand öppnade sig och en 10 till 12 cm lång träapport rasslade ner bland kvistar och grenar. … Det var då jag kom på det. … Jag ska börja tävla. För vem var det man sett samlas i skogen med kaffe och macka, torra kläder och glada historier? … Var det spårläggaren? Sällan, han hade redan varit där. För två timmar sedan. När det var som blötast. Det är den tävlande.
Den tävlande släpade inte runt en Domuskasse med snitslar 1,5 km över stock och sten. Den tävlande hade inte bundit upp samma sketna snitslar i dyblöta granar och känt vattnet rinna in i armhålorna. Den tävlande hade inte gått vilse tre gånger innan han eller hon fått upp snitslarna. Nej, den tävlande promenerade runt med hunden och fick läsk när han kom fram. Jag beslöt satsa på att bli en tävlande. ...”

Kakan har suttit och ringt runt till sex domare för att hon efter tips från Lizzie fått tag på en massa tänkbara namn. Men det visade sig att hela bunten skulle ut på jakt, mest älg, de närmaste veckorna och inte hade tid att lägga något spår till oss. Så det är bara för Kakan att fortsätta klafsa ut i den höstruskiga terrängen och lägga våra spår själv. ”Tävlande” får vi tydligen bli i vår i stället.

tisdag 6 oktober 2009

Tävlingsekipage utan tider

Nu har jag varit på hårdträning minsann. Min PT R-M hade lagt ett långt spår till mig för att vi skulle testa hur långt jag kommit i träningen. Det var 7-8 vinklar, några oblodade vinklar och sträckor och förbi en slaktplats och färskviltkorsningar. Det gick bra även om det var kämpigt och klurigt på vissa bitar. Vid färskvilt spårade jag ur även om jag lyckades ta mig tillbaka till mitt rätta spår själv. Kom förbi en slaktplats som jag nosade av som hastigast men inte lät mig distraheras av. R-M:s slutsats blev att jag var redo att starta i Anlagsklassen. Kakan känner sig dock fortfarande osäker på att läsa mig hur jag ser ut när jag går på färskvilt istället för det rätta viltspåret. När hon dock bestämde sig för att vi skulle tävla nu och började kolla på nätet så visade det sig att alla klubbar har stängt ner viltspårstävlingarna för säsongen. Snopet värre. Så jag vår väl träna vidare och se till att jag kommer med på ett prov till våren istället. Min läxa nu blev att Kakan ska lägga fler riktigt långa spår åt mig med bloduppehåll och fler vinklar, gärna genom områden där många bambi och vildsvin gått.

Här leker jag med skanken som låg gömd i en rishög.



Efter spåret lekte jag en stund i skogen. Hittade den här fantastiska ”pinnen” som jag tvingade mattarna att kasta åt mig. Känner mig mäktig och stark när jag bär såna där bautatunga grejer.

Efter att Erk också fått jobba i skogen åkte vi hem till R-M. Där möttes jag av den fantastiska underbara Almi. Min stora kärlek!
Man kan verkligen inte tro att Almi snart fyller 7 år och varit väldigt skadad i år. Vi unga spolingar hann ju knappt med henne så som hon flög fram.

Mattarna var lite lagom skäms-rosa om kinderna när vi vände hemåt. De hade ju bara tänkt komma och gå ett spår, men det slutade med att R-M lagt två långa spår, ett till mig och ett till Erk, och sedan fick hon gå båda två med oss. Mattarna var trötta efter ett spår, men R-M gick 4 hon. Sen bjöd familjen på fika med sju sorters kakor. Dessutom åkte mattarna hemåt med varsin låda smaskig plommonmarmelad. Kakan satt och undrade hur mycket marmelad man kunde tänkas lägga på en och samma macka, eller om det inte var bäst att strunta i mackan och äta marmeladen rakt av som middag – det var nog nyttigast, frukt och allt tänkte hon. Ännu rosare blev kinderna när de fick höra att R-M:s fot som fick sig en törn när hon fick mitt spår hade gått sönder så att farbror doktorn gett henne mediciner och kryckor. Krya på dig min bästa PT!

måndag 5 oktober 2009

Ta tag, backa och dra, häll = godis

Har precis lärt mig en ny skojig lek. Matte ger mig ett av mina ben som är fastknutet i ett snöre och så säger hon åt mig att backa. Då kommer en flaska som gömt sig bakom tyget under soffan fram. I den brukar det finnas gott godis som jag välter ut och får smaska i mig. Rolig och lätt lek.

Här kan ni kolla in en liten film när jag utför mitt trick.