onsdag 10 september 2008

Ingen plattfot

Nu har jag på allvar börjat få lite nosstimulans. Äntligen har mattarna i alla fall börjat inse potentialen i min nos. Första utmaningen var att söka små köttbullebitar hemma på gräsmattan. Det var ett trevligt litet nöje – de är goda de där små rackarna. Även om mattarna talar om för mig att det är slut när jag hittat sista biten så kan jag inte låta bli att stanna kvar ute och fortsätta söket. Man hittar ju små sporer där köttbitarna rullat fram och då kan man ju stanna och slicka lite på gräset just där. Jag är av den åsikten att när det gäller såna här saker är det viktigt att inget förfars.



Att söka köttbullar var ingen direkt utmaning, så vi drog iväg till skogs på ett kantarellsök. Enda förklaringen jag fick var att vi letade efter nåt gult. Raskt kom jag på att mitt koppel är ju gult, men det var tydligen inte alls vad de ville ha.



De visade upp ett gäng kantareller och förklarade att det var såna de ville ha. Då tog jag på mig Kantarellblicken och började leta. Det gick väl sådär… Hade varit smartare om de låtit mig nosa på en kantarell istället, men de har som sagt inte riktigt insett potentialen i min nos ännu. Här syns jag med Kantarellblicken på.



När jag berättade om mina sökuppdrag för prinsESSan Almi så berömde hon mig och sa att det nog ska kunna bli spaniel av mig också.

På hemvägen träffade jag på Peggy. Hon släppte en bomb, alltså att mattarna efter 17 år här ska sälja sitt hus. Då började genast alla varningsklockorna i mig ringa, jag kunde inte kosta på mig att lägga mer känslor på henne nu. Eftersom jag är en vallhund så har jag svårt att bli av med nära vänner och flockmedlemmar nämligen. Det gör ont i hjärtat och sliter så förfärligt i vallningsnerverna. Därför blev det ett kort möte.



Kände mig rätt nedstämd när vi kom hem så för att trösta mig tiggde jag åt mig mitt lördagsgodis i form av ett märgben.



Hela det här med att Peggy ska flytta tog så hårt på mig att jag inte ens orkade äta upp hela märgbenet utan var tvungen att gå och leta upp en finurlig plats där jag kunde spara det till senare.



Här ser ni min smarta gömma under en sten. Hade inte Kakan följt efter mig hade hon aldrig hittat benet, jag pulade nämligen in det jättelångt in under stenen och sedan lade jag över en massa gräs och ris. Kakan tyckte det var ohälsosamt att ha det liggande där så hon grävde fram det och spolade av det. Det var rätt okej faktiskt att hon gjorde det för då kunde vi sitta på verandan tillsammans och hon kunde hjälpa mig få ut all den där goda märgen som jag aldrig lyckas få ut ensam.



Jag växer fortfarande så det knakar och kroppen förändras i rasande takt. Den här gången tänker jag be er att kolla in tassarna - jag är inte plattfot längre! Mattarna har slitit sitt hår (och mitt) för att tassarna varit alldeles platta och de inte har fattat hur folk får till såna där bulliga collietassar när de klipper. Men hux flux så bara hade jag bulliga tassar helt av mig själv. Det är vi alla glada för, då kanske jag slipper ha dem klippandes runt tassarna i tid och otid.

1 kommentarer:

Anna sa...

Hej,

Det är klart att det gäller att ta rätt på minsta smula som kan tänkas finnas kvar efter köttbullesöket.
Pepsi gör likadant när hon har fått något gott att äta.

Spännande med kantarellsök. Intressant att få höra om fortsättning på det.

Vilken tur att Kakan ser när Lassie gömmer sina märgben.
Pepsi gömde en leksak i trädgården och den var borta ett bra tag, tills hon själv x antal månader senare grävde fram den. Sedan dess har matte och husse koll på Pepsi när hon försöker sticka iväg ut med något i trädgården.

Ha det så bra!
Kram
Anna