Kungar av spår

I helgen drog jag och Erk ut till Lunsen med hans matte R-M och min Kakan. Det var massa andra hundar där på parkeringen och tränade när vi kom men vi traskade målmedvetet förbi för vi var på väg för att träna min favorit, viltspår såklart. Först fick jag och Erk sitta och vänta medan våra mattar, en i taget, lade spår åt varandras hundar. Här sitter jag och väntar och vaktar ryggan.

Här sitter Erk och försöker lyssna efter sin matte när hon lägger mitt spår.

Det var ett fasligt väntande där i skogen. Spåren ska ju ligga ett tag innan man får kasta sig ut i dem. Jag passade på att lägga mig en stund och ladda till mitt spår.

Erk var först ut eftersom Kakan hade lagt hans spår först. Han klarade det galant och forserade sumpmarker och andra tokigheter innan han nådde fram till skanken och godiset. R-M var mycket nöjd med sin Erk. Mitt spår gick också över sumpmarker och jag fick hoppa över en fallen gran också. Jag körde högt tempo så Kakan höll på att fastna i granarna där jag rusade fram. Hon var supernöjd med mig för jag klarade alla hinder och alla vinklar med samma tempo hela tiden och aldrig en enda tvekan. Där imponerade jag faktiskt på henne. Jag har ju annars mest gått spår som hon själv har lagt så det här var en ny utmaning att gå ett som R-M lagt. R-M är för övrigt viltspårsinstruktör så hade försökt utmana mig lite för att testa vad jag gick för. Nemas problemas sa jag och drog raka vägen till skanken.

På hemvägen knölade Kakan in sig i baksätet för hon ville inte ha en blöt sitta-i-knät-älskande Erk allt för nära inpå. Erk satt och vräkte sig i framsätet och hjälpe matte att hålla koll på vägen. En gång hade han faktiskt gjort sin matte uppmärksam på en älg genom att peta på henne med tassen för hon hade inte sett älgen. Ibland är det bra med en hjälpreda.