Min Påsk 2011

Har haft en aktiv och härlig påsk med mattarnas familj. Det blev förstås min favoritsport fotboll med mattes barnbarn E och A i parken. De har tränat fotboll så det var inte helt lätt att spela match mot dem inte.


Här är jag beredd på att de ska komma och ta bollen och finta bort mig, då är det bäst att stå i den klassiska bordercollieposen.


Ah, kolla vad snabb och smidig jag är!


En annan aktivitet som vi körde var pesonspår men med en person gömd på slutet. Det var fösta gången som A och E fick spåra med mig och det gick jättebra med dem. Vi klarade alla spår och hittade alla bortvirrade människor.


Påsken innebär också en hel del god mat. Jag ville också ha del av det goda så jag tjatade till mig några portioner oxfilé faktiskt.


Sedan måste man ju tänka på figuren nu inför utställningssäsongen så jag testade en ny sport, weight pulling. Eller, ja, jag drog ett däck helt enkelt. Rätt tungt däck faktiskt.

Brudar och skankar

Åh herregud vad trött jag är, men ack så lycklig! Har haft en superhärlig helg full med vackra flickor. Tog med mig mattarna till Kakans kompis Jenny för att viltspåra. Jag hade med mig en ynka rådjursskank medan sheltietjejerna hade de här bjässarna. Riktiga nyskjutna älgklövar som hette duga.


Först så begav vi oss ut i skogen i sällskap av Vira och Saga för att lägga alla fyra spåren. Vi ville vara tidigt ute för att Kakan hade fått för sig att mitt spår skulle ligga fyra timmar eftersom det var så länge sedan jag tränade på ett så långt spår. När spåren lades fick vi sitta fint och vänta. Här är det Vira och Saga som är sitter som ljus och väntar på det spännande som ska hända. Måste säga att vi alla gick med hängande huvuden på hemvägen från spårläggningen. Det blir precis samma sak varje gång, man glömmer bort att man inte kan gå spåret direkt utan att man ska hem emellan medan man väntar på att det ligger och mognar till sig.

Väl hemma i huset igen fick jag till min stora glädje kuta runt på tomten med alla fyra tjejerna. Även Bella och Sally kom ut och var med nämligen. Sally berättade att hon hade två fantastiska valpar där inne, endast två veckor gamla. Jag fick inte komma in och kolla på dem men jag luktade ganska mycket på Sally för hon luktade mycket speciellt och intressant. Kakan och matte smög sig i alla fall in till valparna och tog de här bilderna mitt under vägningen så att jag skulle få nåt att kika på. Tjejen är den sobla och killen är den trefärgade. Killen kan vara till salu om du tror att du skulle kunna passa att ta hand om en sheltie vars föräldrar är mentalt sunda, alerta, arbetsvilliga, sociala och exteriört excellenta. Pappa Pelle är svensk utställningschampion och mamma Sally är utställd två gånger, båda gångerna med CK. Mer information om bebisarna hittar ni på Sagalyckans kennel.

Medan jag låg och vilade upp mig och frös i bilen satt mattarna inne i värmen och käkade och vräkte i sig världens lyxigaste äppelpaj med vaniljsås. Både mattarna och jag uppskattade verkligen den stora gästvänligheten på Sagalyckans kennel. Så blev det då till slut dags att traska tillbaka till spårskogen. Jag höll på att bli galen och trodde aldrig jag skulle få gå mitt spår för en efter en så fick tjejerna gå sina spår och de kom tillbaka stolta som tuppar med sina megastora älgklövar som de hittat i spårsluten.
Först ut var Vira som hittade sin skank enkelt och bra. Kakan missade att fota henne tydligen. Sedan var det Sagas tur. Saga hade världens talang. Där gick det raka spåret utan någon som helst hjälp. Kan bli anlagsprov snart för den tjejen, där behövs det inte tränas speciellt mycket inte. Galet stolt över sin skank var hon också och fick ligga och gnaga på den ett bra tag. Man kan bli lite risig i magen av all den feta märgen så hela jättestora älgklöven fick hon inte sätta i sig. Dessutom kan det vara bra att spara lite så matten kan lägga några fler spår med den så man får lite kul.

Bella var sist ut av tjejerna. Hon var väldigt intresserad men hade aldrig tidigare jobbat då hon bott på en stor kennel tidigare så hon var lite osäker på hur man gjorde i början. Men även Bella tog sig i mål genom vinklar och allt och hittade en bamsig älgklöv. Tjejerna fick spår med flera vinklar och det är inte alltid lätt när man gör det för första gången att få ett sånt spår, dessutom hade ju deras spår legat nästan lika länge som mitt och egentligen borde de väl ha fått lite snällare tider första gånen, så de hade talang alla tre - superkul. Stoltast av oss alla tror jag faktiskt att Bella var, hon hade riktg pondus när hon kom tillbaka med sitt fynd.

Sist ut var alltså jag. Kakan hade lagt ett riktigt lång och knöligt spår åt mig med många vinklar. Jag tuffade på i rask takt och släpade som vanligt Kakan bakom mig. Allting gick klockrent och jag överöstes med bitar av kycklingfilé när jag hittade skanken. Ett spår på fyra timmar var alltså en piece of cake för mig. Ge mig nåt mer utmanande nästa gång tack!

Kungar av spår

I helgen drog jag och Erk ut till Lunsen med hans matte R-M och min Kakan. Det var massa andra hundar där på parkeringen och tränade när vi kom men vi traskade målmedvetet förbi för vi var på väg för att träna min favorit, viltspår såklart. Först fick jag och Erk sitta och vänta medan våra mattar, en i taget, lade spår åt varandras hundar. Här sitter jag och väntar och vaktar ryggan.

Här sitter Erk och försöker lyssna efter sin matte när hon lägger mitt spår.

Det var ett fasligt väntande där i skogen. Spåren ska ju ligga ett tag innan man får kasta sig ut i dem. Jag passade på att lägga mig en stund och ladda till mitt spår.

Erk var först ut eftersom Kakan hade lagt hans spår först. Han klarade det galant och forserade sumpmarker och andra tokigheter innan han nådde fram till skanken och godiset. R-M var mycket nöjd med sin Erk. Mitt spår gick också över sumpmarker och jag fick hoppa över en fallen gran också. Jag körde högt tempo så Kakan höll på att fastna i granarna där jag rusade fram. Hon var supernöjd med mig för jag klarade alla hinder och alla vinklar med samma tempo hela tiden och aldrig en enda tvekan. Där imponerade jag faktiskt på henne. Jag har ju annars mest gått spår som hon själv har lagt så det här var en ny utmaning att gå ett som R-M lagt. R-M är för övrigt viltspårsinstruktör så hade försökt utmana mig lite för att testa vad jag gick för. Nemas problemas sa jag och drog raka vägen till skanken.

På hemvägen knölade Kakan in sig i baksätet för hon ville inte ha en blöt sitta-i-knät-älskande Erk allt för nära inpå. Erk satt och vräkte sig i framsätet och hjälpe matte att hålla koll på vägen. En gång hade han faktiskt gjort sin matte uppmärksam på en älg genom att peta på henne med tassen för hon hade inte sett älgen. Ibland är det bra med en hjälpreda.

En shoppingtur på stan och en blodig tur i skogen

Nu har minsann jag också fått åka en sväng in till stan. För min del så blev det till Uppsala. Till en början var det inte så himla kul att bara hänga på parkeringarna utanför affärerna. Fick inte komma in någonstans utan måste stå ute och bli vindpinad.

Men till slut hittade jag till Granngården. Där blir jag alltid insläppt. Dessutom finns det intressant shopping där inne för mig. Man blir rejält hungrig av att gå och shoppa. Tyvärr fick jag inte köpa de här smaskiga benen.

I stället för Granngårdsbenen fick jag smaska korv inne i förhallen på IKEA. Jädrans vilka goda korvar de har där. Bröden är inte fy skam de heller. Sitter som en smäck efter en dags shopping.

Som tur var hade jag ju ätit innan vi åkte till Brukshundcenter där jag passade på att väga mig. Ynka 22,5 kilo visade vågen på. Jamen herregud, vem orkar äta i den här värmen liksom?!

Jag var rejält trött när vi kom hem igen. Kastade mig ner innanför dörren och använde tröskeln som huvudkudde. En bra plats att slappa på det där eftersom man märker om någon går ut och så har man lite koll på vad som händer utanför också.

På Brukshundcenter hade Kakan köpt en ny skank till mig. Den här var en liten rackare men hon köpte den medvetet för det var så krångligt att förvara den förra jättelånga. Jag gillade den här också, det är inte storleken det hänger på. Framåt kvällningen traskade Kakan till skogs och lade ett viltspår till mig. När jag sedan framåt 22-tiden fick lov att gå spåret var jag alldeles till mig i trasorna, så himla kul det skulle bli. Jag struntade totalt i bromsar, prickvingar, myggor, fästingar, huggormar och den enorma uppsättningen vildsvin för mig var det bara spåret som gällde. På första vinkeln var jag lite snabb så där fick jag snurra ett varv, men sedan var det iväg igen i aningen för högt tempo men jag gjorde resten av spåret klockrent och nådde fram till skanken. Väl framme fick jag inte rå köttfärs som jag brukar för mattarna tyckte det var lite riskabelt hälsomässigt i värmen att gå omkring med sånt i fickorna. Istället fick jag min andra favorit fet Goudaost. Sedan vill jag lova att jag var trött. Orkade inte stå upp när mattarna skulle rensa mig från fästingar. De flesta hoppade av mig hemma helt frivilligt eller så hoppade de över till mattarna som fick lite småpanik av att det vimlade av dem i hallen.

Blod och korv i skogen

När jag träffade Almi senast (i går) visade hennes matte hur Kakan skulle göra vinklar när hon lade blodspår åt mig. Därför fick jag dagen efter gå ett härligt spår. Den här gången var det längre än jag gått tidigare och det fanns vinklar och hon hade dessutom gått efter naturen lite hit och dit och inte bara alldels rakt. Spåret hade legat i tre timmar. I början hade jag lite problem för det hade legat alldeles öppet i stekande sol och hon hade snålat med dropparna. Men efter lite letande hittade jag spåret igen och körde på klockrent till slutet. På slutet hittade jag en burk med korv och godis, ingen skank denna gång heller men jag är ändå nöjd med godiset. Det är fantastiskt kul att spåra. Målet är att jag så småningom ska klara ett spår som är 600 meter långt och har ett bloduppehåll på 15 meter och innehåller 4 vinklar. Jag har inte provat bloduppehåll ännu, men vinklar var jag en fena på, plättlätt alltså.

Party på Gambel ween med snygga rakker*

*rakke=hund på Älvdalska

Knappt hade jag hunnit återhämta mig efter träningslägret i Albacken förrän det var dags att ge sig ut på vägarna igen. Den här gången bar det av till Liden i Älvdalen. Kändes som hemmaplan eftersom jag själv kommer från ett annat Liden, nämligen det i Sundsvall. Vi inkvarterade oss i Kakans mormors gamla stuga som ligger på Gammelvägen, eller Gambel ween som de säger där uppe.Här bodde vi.


I huset mitt emot var mattes bror och familj på semester. I hans familj ingår bl. a snygga tiken Fanny (2 ½ år) som jag aldrig hade träffat förut. Fanny hade bott hemma hos mig sa hon, men det var innan jag flyttade dit. Nu fick vi flera dagar att lära känna varandra på. Det gick jättebra för Fanny är en sån supersnäll och mjuk tjej.
Här ser ni mig och Fanny.


På kvällen var det dags för en första cruising med snygga bilar. På lördagen skulle det också cruisas. Det var 700 bilar som cruisade och 25.000 personer som tittade på då. Efter fredagscruisingen bjöds det på spelning av nåt band som hette Larz Kristerz. Tydligen populära typer de där för i alla affärer såldes det tröjor och kepsar och cd med deras namn på. Morins konditori drog sitt strå till stacken genom att sälja en speciell Larz Kristerz bakelse. Mina mattar och Fannys familj är släkt med sångaren Peter så de måste ju gå och lyssna. Jag och Fanny stannade hemma för vi tyckte inte det verkade så kul att glo på bilar. Jag hade fått nog av alla timmars bilåkande upp till stugan. Fanny och jag passade på att leka en stund, men mest vilade vi för vi hade hört att det skulle bli en lång och tuff dag nästa dag.Kakan testar MG:n inför cruisingen. Jag ville gärna sitta bredvid men hon släppte inte in mig. Hade faktiskt sett ännu coolare ut om jag hade suttit bredvid tycker jag nog, jag är ju trots allt också engelsk.


På lördagen var det fest från arla ända in på småtimmarna för mattes bror hade kalas. Jag var med och hjälpte till så gott jag kunde med förberedelserna. Här färgplanerar jag hängningen av ballongerna.


Kakan lade spår till mig och Fanny så vi skulle bli lite lugna och trötta till festen (trodde hon ja!). Först fick Fanny gå sitt, hon hade aldrig spårat förut. Det gick bra för henne, hon hade en tappt mitt i för att hon stannade och kissade men Kakan väntade lite och så hittade Fanny spåret igen och kom fram till sin boll i slutet av spåret och bjöds där på korv och lek. Jag klarade mitt spår galant trots att Fanny sprang omkring lös runt mig och försökte distrahera mig med sina goda tjejlukter. Spår är så ofantligt roligt tycker jag så jag fokuserade stenhårt.Så började gästerna droppa in och det blev många att hälsa på. Gladast blev jag när Lagotton Maja kom. Den här festen började bra, ensam kille med två snygga brudar. Vi blev kompisar och busade runt alla tre så det stod härliga till.


Jag blev faktiskt bästis med Maja, vi kompletterade varandra perfekt. Hon lärde mig att man kunde rymma långt bort till nästa gård. Det ville inte Fanny hänga med på, hon försökte förklara för mig att eftersom hon och jag var vallhundar skulle vi hålla oss nära vår flock och stanna kvar på festen. Hon var ett riktigt busigt yrväder den där Maja (och riktigt sexig också!). Ett tag blev det lite jobbigt för en rival dök upp. Inte vilken kille som helst heller utan en prisbelönt snygging som brukade åka och jaga ripa. Tack och lov stängde hans husse in honom i mitt hus så jag fick ha flickorna för mig själv resten av kvällen.



Bilar tycktes stå i fokus den här helgen. Under presentöppningen öppnade festföremålet ett stort paket och fick en ganska konstig present - en dörr till en Lotus. När den kördes hem från England blev den visst skrapad mot ett staket så hela bilen skulle lackas om i en cool svart metallic innan han kunde få köra den. Hans udda klädsel på bilden är en annan present, en morgonrock som dottern just köpt på en resa i Japan.


Allt hälsande, lekande, springande, rymmande och hånglande gjorde oss törstiga, så nöden har ingen lag. Iskallt vatten fyllt med fulla ölburkar det är så det ska vara på riktiga fester tycker jag. Maja höll sig mer till ciderhinken hon.


Dagen efter festen fick jag som vallhund lida svårt. Den ena bilen efter den andra åkte iväg fylld med gäster. Hur jag än ropade efter dem så stannade de inte. Efter att Maja rymt upp till mig för att pussa mig hej då innan hon åkte hem och efter att jag pussat Fanny och skällt av hennes bil tog jag med mattarna på en avkopplande promenad ner till Nässjön. Här träffade jag mattarnas bekanta från Hamburg som har hus precis nedanför det som matte byggde. De hade skaffat sig en söt hundflicka, Kira, som jag hälsade på. Orkade inte engagera mig känslomässigt i henne för jag hade fortfarande lite ont i hjärtat efter att ha mist Fanny och Maja.
Här tittar jag ut över Nässjön.


Resten av den dagen ägnades åt att hitta sköna sovställningar. Jag brukar aldrig sova i sängar annars men den här gången gjorde jag ett undantag och ålade upp i Kakans säng som bestod av två madrasser på golvet. Alldeles perfekt för mig tyckte jag, men det tyckte inte hon som förvisade mig till en hård kall plats vid öppna spisen.


På hemresedagen tog vi en sväng upp till Blyberg och hälsade på mammas kusin och deras fina hästar och hundar. I en hundgård träffade jag två stövartjejer varav en löpte så vi fick bara hälsa med galler emellan. Gråhunden var en kille så honom bestämde jag mig för att jag inte behövde hälsa på. Hemma hos Kakans syssling mötte jag den här tjusiga lilla killen som nyligen hade flyttat dit. Han blev djup imponerad av mig när jag berättade om alla tjejer jag fått på kroken i helgen.


En till en början ganska skrämmande upplevelse var att träffa travhingsten Otto. Jag blev riktigt skraj faktiskt, men sen när Kakan gick och kliade och gosade med Otto vågade jag mig fram. Han var supersnäll och stannade lugnt kvar i hagen fast den inte hade någon el den dagen. Otto blev avundsjuk när jag berättade att vi skulle åka och shoppa på Leksandsknäcke, så jag lovade honom att jag skulle åka förbi där och köpa ut några kartonger med djurfoderknäcke åt honom nästa gång jag kom upp.

Efter en segdragen tur i bilen krävde jag stopp i Avesta vid rastplatsen Dalahästen. Steg på stela ben ur buren och började spana och ropa efter morfar Naglo, han bor nämligen där någonstans. Tyvärr hörde han mig nog inte för han kom aldrig.

Tredje lägerdagen med Spår och Uppfödarmatte

Så här på tredje dagen börjar man känna sig lite mör men vi är vid gott mod för vi vet att något roligt säkert väntar i dag också. Dessutom var det varmt och skönt och inte en regndroppe på hela dagen. I dag blev det sju timmars spårande för vår grupp. Vi delade upp oss i två grupper så att vi skulle hinna göra många spår var. Jag fick följa med vår ledare Heléne denna dag. Vi hade också förstärkning av Anne-Charlotte så vi var riktigt privilegierade i vår lilla grupp på fyra hundar.Här förklarar Heléne hur man tar reda på vindriktningen, något som är viktigt när man ska öva sig på att spåra. Tydligen måste man börja röka för att man ska kunna kolla exakt hur vinden ligger. På hemvägen från lägret provåt jag en fimp på en rastplats men jag spydde ordentligt i bilen en liten stund senare så den kom upp igen. Det där med cigg verkar inte vara något för mig, hoppas vi kan lära oss något annat sätt att kolla vindriktningen på.

På förmiddagen började Kakan med att gå ett rakt spår över trädstammar och lite sankt, sedan efter 20 minuter gick hon det med mig. Jag hittade min leksak i slutet av spåret hur lätt som helst. Sedan skulle man stanna där och leka med sin leksak och få godis, men jag var inte så sugen på det utan ville hellre spåra vidare. Sen fick matte lägga ett spår, och det var lika plättlätt det också tycker jag. Efter det skulle det tydligen bli lite svårare för man skulle först hitta en leksak och stanna och leka och sedan spåra vidare till ytterligare en leksak. Mitt stora problem var att ha tålamod att stanna och leka och inte spåra vidare. Mattarna fick instruktioner att de inte fick berömma mig i spåret för jag var så het ändå och tyckte det var så kul.

Efter att alla utom ledarna fick fika lite extra länge åkte vi ut i skogen igen för att träffa ledarna som själva gått varsitt spår åt oss och lagt ut våra leksaker i dem. Just när vi stod och skulle börja var det tre motorcyklar som körde in på en skogsväg och körde rakt över mitt spår som låg över den vägen. Jag tänkte att jag försöker väl i alla fall, hur svårt kan det vara?! Såklart gick det kanonbra för mig även denna gång. Mattarna var så malliga och stolta över mig. Det här verkar verkligen vara min grej, en medfödd talang jag har helt enkelt.
Här bjuder jag er på en film av sträckan fram till den första leksaken på mitt sista spår, det som Heléne och Ann-Charlotte hade laget.

Efter middagen gick mattarna på några timmars föreläsningar som hölls av min Uppfödarmatte Meta och av den före detta polisen Bäckis (Bäckström). Meta pratade om MT och hur domarna tänker i de olika momenten. Hon hade också många intressanta (och häpnadsväckande) exempel från verkligheten. Bäckis hade arbetat inom kriminalvården som hundförare och hade imponerande och skrämmande historier från sina uppdrag där. Jag är mycket tacksam över att jag bara behöver gå snälla spår i skogen och inte jobba så som de hundarna gör.

Var med en stund vid Grillkåtan för att få kramas lite till med Uppfödarmatte och lilla Uppfödarhusse, men jag orkade inte så länge utan kilade ganska snart hem och drömde vackra drömmar om långa spår utan leksaker som stoppade min framfart.

En mycket nosgrann kille

Eftersom det var så oerhört länge sedan jag gick mitt senaste (första) viltspår gjorde Kakan ett kort och lätt till mig även denna gång. Jag hade min nya sele på mig och kände mig väldigt uppspelt och nyfiken. Hon hade lagt det över lingonris vilket gjorde det lätt för mig. Jag klarade det galant, är en mycket nosgrann kille. Kom snabbt fram till målet där min matskål stod och väntade med ett gäng köttbullar. Lite besviken blev jag väl över att det inte var skanken jag hittade där. Den hade Kakan bestämt sig för att jag inte får hantera förrän hon och jag varit hos min PT och haft en ”skanklektion”.

Här är jag med förklädnad för att inte skrämma bort rådjuren.


På vägen hem såg vi flera skyltar om att det skulle finnas viltspår i MIN skog! Tydligen var det ett gäng som varit och lagt spår precis innan vi kom för de kom tillbaka 24-timmar senare för att gå dem. Som tur var fanns spåren långt ifrån där jag brukar traska till vardags.

Mycket blod blir det…

Timeoutmatta

Har varit på träning hos min Personliga Tränare och även passat på och haft möte med kompispakten Tre Nosar.

Vi hade ett juste pass där jag fick leka mycket och lära mig vad en timeoutmatta var till för. Det var jättekul att leka men faktiskt skönt att få sitta på min matta emellanåt och bara titta sig omkring. Mattan ska bli min trygga plats som ska hjälpa mig att stressa ner i olika situationer. När jag sitter eller ligger på den får ingen annan än mattarna hälsa på mig och jag får beröm och ibland godis. Jag tror att min timeoutmatta kommer funka bra för mig faktiskt. Kan vara skönt att liksom ha en trygg plats med sig var man än kommer.

Vi övade också på Nej och Varsågod. Det var jag superduktig på så jag fick smacka i mig massor av rostad blodpudding och stekta kycklingfiléer.

Efter träningen hade jag bokat in ett möte med Tre Nosar. Vi ägnade oss också åt lekar, mest av det fartfyllda slaget.


Märkte att de tyckte det var kul att jag kom, de hängde mig i hasorna mest hela tiden. Den här gången hade jag bättre kondis så jag lyckades springa ifrån dem rätt ofta.


Till och med fintade jag bort snabbisarna ibland. Men lite svårt var det när de var två mot en. Men jag älskar er ändå kompisar!


Väl hemma påtalade jag för mattarna att de inte kunde sitta där och smaska godis om inte jag fick nåt också. Det blev en godispåse med blodpuddingsbitar. Visst är jag duktig på att plocka upp bitarna med nosen? Det är en av fördelarna med att ha lång nos istället för långa öron som ESSingarna har, man kommer åt på alla möjliga ställen.

Och så hade mattarna köpt mig en alldeles egen skank från ett rådjur. Stor och fin är den. Hoppas snön försvinner snart så Kakan och jag kan ge oss ut med den i skogen.

På spåret

Har varit på stentuffa träningspass hos ESSingarna. Vi började med att jag fick sitta på en dyna och titta på när Almi tränade lydnad på en fotbollsplan. Just passivitet är ingen höjdare, speciellt inte med en vacker flicka i närheten.


Men till slut blev det dags för mig att kliva ut på banan till Almi. Jag kastades in i träningen och gjorde mitt bästa för att hänga med henne när hon i racerfart körde momentet budföring. Kondisen är väl inte den bästa om man säger så, måste vara all julmaten.

Hade knappt hunnit hämta andan förrän vi kördes till skogs där R-M hade förberett några blodspår till oss. Det var allra första spårningsförsöket för mig, så det pirrade lite i magen när jag fick på mig selen. Vi började med att R-M hällde massor av blod i ett kort spår som jag provade. Jag fattade direkt vad jag skulle göra, men det hade gått så många rådjur där så jag blev distraherad av ett färskvilt, men jag tilläts inte gå vidare på det. Då hittade jag själv tillbaka och återgick till mitt blodspår.
Gick också ett lite längre spår som legat ett par timmar. Det var lite svårare, främst för att jag i början måste hålla koll på var alla i min flock befann sig – man är ju i alla fall en vallhund! Men jag tog mig till målet och fick där göra ett godissök. Alla var riktigt nöjda med min insats så det lär bli fler spår för min del.

Kakan gick ett viltspår för elitklass med Almi. De klarade det galant trots en viltsvinslega och spår av färskvilt som skulle villa bort dem. Men Almi är ett proffs så hon gick klockrent hela spåret. Almi hade inte gått ett viltspår på 2 år så R-M var verkligen nöjd. Hon var till och med så nöjd att hon blev sugen på att ta ut Almi på tävlingar igen. Almi är förstås redan SVCH, men det finns ju alltid SM!

Den fysiska träningen på fotbollsplanen och hjärngympan i skogen satte punkt för träningspassen. Själv tycker jag nog att man egentligen kan räkna nästa pass, lek på tomten, som träning också, det är faktiskt väldigt krävande. Almi bjöd upp mig till lek och vi hade skoj. Ibland hade jag lite problem med att tolka hennes öronställningar. Jag tror att flax med öronen, som på bilden nedan, betyder nå’t i stil med ”kom igen killen – det svänger ju!”.

Plötsligt dök ett till ESS upp. Det visade sig vara en pigg Erk. Vi två hormonstinna killar kom riktigt bra överens. ESSen försökte skrämma mig genom att visa tänderna och vitögat, (se bilden), men jag burrade upp lejonmanen och visade mina fina huggisar och vitögat tillbaka, (se bilden), minsann.

Vi bestämde att vi ska vara bästa vänner alla tre. Så vi bildade en Kompispakt som vi kallar ”TRE-NOSAR”. Här bildar vi ”TRE-NOSAR”.


Jag hade sett fram emot att samla ”TRE-NOSAR” snart igen, men Erk har nu fått hem sin flickvän och hade inte tid att ses. Killen är inte ens 1 ½ år och de bästa tjejerna står redan i kö för att få komma och göra bebisar med honom. Som första tjej har han valt en riktig pangbrud, Astrosprings Ishtar (Trixa). Jag säger lycka till och håller tassarna för att det blir många fantastiska bebisar.