Fjärde och sista lägerdagen med Trimning och Budföring

Sista dagen började med att en blandad skara från alla träningsgrupperna samlades för att få lära sig av min Uppfödarmatte Meta hur man trimmar en collie för en utställning. Det duggade lite lätt i omgångar och detta väder var tydligen det perfekta utställningsvädret för då blev våra pälsar som allra vackrast och burrigast. Mattarna fick lära sig några nya smarta knep, som att man kan effilera inuti öronen.

Min mamma Sol ställde upp som visnigsobjekt under trimtimmen.


Ett annat bra knep var att ta en sax och skära igenom de värsta tovorna och sedan bara borsta ut dem med en karda. Här är det Uppfödarmatte som hjälper till att reda ut några tovor som jag skaffade mig när jag hade fästinghalsbandet. Otroligt bra knep det där med saxen för då slipper det göra ont på mig, kanon!

Efter trimtimmen anslöt vi till de andra i gruppen som inte varit med på detta och gjorde momentet Budföring. Det gillade jag för jag älskar alla människor och jag älskar att springa. Utmärkt moment för mig med andra ord. Här är en film när jag kör Budföring med matte och Anita.

Lite lydnad hann vi också med. Jag tränade på linförighet och ingångar och så tittade vi på Jeanette som visade oss hur hela programmet går till för hon hade kommit längre än oss andra.
Det var inte lätt att säga adjö till alla, speciellt inte till mina nya flickvänner Tova och Zelma. Jag har ju också alltid extremt svårt att ta adjö av Uppfödarmatte och lilla Uppfödarhusse. Här får jag en avskedskram av lilla Uppfödarhusse. Hoppas vi ses snart igen.

Det har varit ett alldeles underbart läger tycker både jag och mattarna. Vi har lärt oss massor och fått nya trevliga vänner. Kanonbra och trevliga instruktörer hade vi förmånen att få ha i min grupp. Och vilken mat, mattarna var alldeles saliga efter varje besök i restaurangen. Det enda på minussidan var huset vi bodde i, hade räknat med att få bo i Albackens fina stugor med de andra men ägaren hade hyrt ut några av stugorna till några tyskar så vi blev placerade i en privat sommarstuga. Här fanns inte rinnande vatten, toa, dusch, element, TV eller elektricitet. Vi hade lampor de två första dagarna för de drevs av solceller på huset men eftersom det var mulet kunde man inte använda lamporna sedan. Vatten fick vi en dunk till oss alla som skulle räcka i alla dagarna, det kändes inte så fräscht men vi fick inget nytt trots att vi bad om det. Hoppas klubben i alla fall slapp betala fullt pris för det här huset. Nu har jag fukteksem/svamp i tassarna för det var så fuktigt och kallt i huset så ingenting torkade och vi kunde inte använda hårtorken på mig. Kakan har klippt mig extremt noga i tassarna och baddar mig med vinäger och Klorhexidin för att döda bakterierna och torka ut så det ska nog snart vara fixat tror jag. Trots detta så tycker jag att plussidan väger över så enormt mycket och jag skulle göra om det direkt om jag fick chansen. Kanske ska jag byta lokalavdelning så jag kan komma på alla deras Albackenläger i fortsättningen också, jag kände mig så hemma där.

Tredje lägerdagen med Spår och Uppfödarmatte

Så här på tredje dagen börjar man känna sig lite mör men vi är vid gott mod för vi vet att något roligt säkert väntar i dag också. Dessutom var det varmt och skönt och inte en regndroppe på hela dagen. I dag blev det sju timmars spårande för vår grupp. Vi delade upp oss i två grupper så att vi skulle hinna göra många spår var. Jag fick följa med vår ledare Heléne denna dag. Vi hade också förstärkning av Anne-Charlotte så vi var riktigt privilegierade i vår lilla grupp på fyra hundar.Här förklarar Heléne hur man tar reda på vindriktningen, något som är viktigt när man ska öva sig på att spåra. Tydligen måste man börja röka för att man ska kunna kolla exakt hur vinden ligger. På hemvägen från lägret provåt jag en fimp på en rastplats men jag spydde ordentligt i bilen en liten stund senare så den kom upp igen. Det där med cigg verkar inte vara något för mig, hoppas vi kan lära oss något annat sätt att kolla vindriktningen på.

På förmiddagen började Kakan med att gå ett rakt spår över trädstammar och lite sankt, sedan efter 20 minuter gick hon det med mig. Jag hittade min leksak i slutet av spåret hur lätt som helst. Sedan skulle man stanna där och leka med sin leksak och få godis, men jag var inte så sugen på det utan ville hellre spåra vidare. Sen fick matte lägga ett spår, och det var lika plättlätt det också tycker jag. Efter det skulle det tydligen bli lite svårare för man skulle först hitta en leksak och stanna och leka och sedan spåra vidare till ytterligare en leksak. Mitt stora problem var att ha tålamod att stanna och leka och inte spåra vidare. Mattarna fick instruktioner att de inte fick berömma mig i spåret för jag var så het ändå och tyckte det var så kul.

Efter att alla utom ledarna fick fika lite extra länge åkte vi ut i skogen igen för att träffa ledarna som själva gått varsitt spår åt oss och lagt ut våra leksaker i dem. Just när vi stod och skulle börja var det tre motorcyklar som körde in på en skogsväg och körde rakt över mitt spår som låg över den vägen. Jag tänkte att jag försöker väl i alla fall, hur svårt kan det vara?! Såklart gick det kanonbra för mig även denna gång. Mattarna var så malliga och stolta över mig. Det här verkar verkligen vara min grej, en medfödd talang jag har helt enkelt.
Här bjuder jag er på en film av sträckan fram till den första leksaken på mitt sista spår, det som Heléne och Ann-Charlotte hade laget.

Efter middagen gick mattarna på några timmars föreläsningar som hölls av min Uppfödarmatte Meta och av den före detta polisen Bäckis (Bäckström). Meta pratade om MT och hur domarna tänker i de olika momenten. Hon hade också många intressanta (och häpnadsväckande) exempel från verkligheten. Bäckis hade arbetat inom kriminalvården som hundförare och hade imponerande och skrämmande historier från sina uppdrag där. Jag är mycket tacksam över att jag bara behöver gå snälla spår i skogen och inte jobba så som de hundarna gör.

Var med en stund vid Grillkåtan för att få kramas lite till med Uppfödarmatte och lilla Uppfödarhusse, men jag orkade inte så länge utan kilade ganska snart hem och drömde vackra drömmar om långa spår utan leksaker som stoppade min framfart.

Andra lägerdagen med Sök och Race

I dag var det dags för oss att köra Sök med Lena Unger som tävlar med sina Riesen i just Sök. Denna dag hade det bestämt sig för att regna precis hela tiden men mattarna var välutrustade med regnkläder och kepsar så det var ingen större fara. Värst var det väl för de stackars ”figgarna” som skulle ligga och trycka ute i den blöta mossan. Men figgarna klagade inte utan prasslade snällt iväg och la sig och hoppade upp och lekte och var glada när vi hittade dem. Vi samlades 8.30 och körde till lunch klockan 12. Efter lunch körde vi vidare med Sök från klockan 13 till 16.30. Jag tyckte att det här var superkul och lät mig inte störas utan sprang ut och hittade figgarna hur lätt som helst. En gång fick Kakan ligga och trycka där ute för att jag skulle hitta henne. Det är lite svårt att få mig att leka med saker, jag är inte så himla intresserad av det därför skulle vi prova med Kakan som figge. Det gick bra för hon tog en pinne och det älskar jag att leka med, det kallar jag belöning. Ända sedan jag var liten valp har jag uppmuntrats när jag hittat pinnar som jag burit omkring på så pinnar har ett speciellt värde för mig. Här ser ni Sol som får smaka pannkaka av Lena så att hon ska veta att något gott väntar henne när hon hittar Lena.

Här är en film på mig när matte skickar ut mig på ett Sök efter vår tränare Anita Braxenholm. Visst går det bra för mig?!

Efter middagen packade vi alla in oss i våra bilar och drog i väg till Campingplatsen. Några gick dit också för de hade sina bilar och husvagnar där redan. Om man väljer att gå dit får man gå över en vippande hängbro. Jag och mattarna testade hängbron, det gick bra förutom att matte blev lite skraj märkte jag.


Här fanns en stor fotbollsplan som vi använde till att hålla ett Collierace på. Det var mitt första race och jag hade startnummer 26. Kakan och jag gick runt och värmde upp och spanade in konkurrenterna när de sprang sina race. Här ser ni några av de startande som lyssnar till när reglerna gås igenom. Närmast kameran ser ni mig och matte, sedan är det min andra tjej Tova med matte Maj och längre bort är Zelma med sin matte Christina som har röd tröja.

Kakan sprang iväg långt före mig och jag blev fasthållen bra länge innan jag fick springa efter. Jag satsade stenhårt, nästan så jag fick blodsmak i munnen på slutet. När jag nästan var framme kom två lösa tjejer och sprang mot mig och Kakan. De tyckte att Kakan var så spännande för sprang och ropade och viftade med en pinne. Jag blev lite förvirrad men vi kom i mål ordentligt i alla fall. Ingen höjdartid för mig dock men jag är nöjd ändå. Ska försöka träna på att inte lyftan bakdelen så högt nästa gång, mer ligga slimmad längs marken när jag springer tror jag.

Här står Sol och husse Dag och lägger upp taktiken för loppet och drömmer om den fina statyn som går till vinnaren av Collieracet. Vi fick ge oss till tåls till grillningen för att få reda på resultatet. Vinnaren blev Anita Wihk med sin Fachings Black Pontiac. Snyggt jobbat!


Väl tillbaka på lägerområdet igen så packade folk in sig i Grillkåtan där det eldades och var varmt och gott. Det grillades och såldes dricka och snacks.

Vinnaren presenterades och vi köpte lotter och vann fina priser. Här inspekterar jag prisbordet. Ville helst vinna den lilla fina asken med hundgodis. Det gjorde jag inte, den gick nog till någon bättre behövande. Jag lyckades däremot charma till mig både korvbitar och hamburgerbitar av folk. Alla andra hundarna hade gått och lagt sig så jag var den enda som lyckats tjata till mig att få vara med på festen. Eller så var det så att de andra inte orkade, jag har ju fortfarande ungdomens outtröttlighet i mig.

Ulrika från Rowan Heights hade gjort superfina saker och målat bilder av den vackraste rasen på dem.


Med gott självförtroende gick jag till sängs och drömde om mina fantastiska insatser under dagens Sökövningar.

Första lägerdagen och sambon Zelma

Så var vi äntligen framme på Albackens Jakt och Fiskekamp där vi skulle vara på läger i fyra dagar. Det var helt fantastiskt att se så många andra som var av samma ras som jag, idel vackra hundar med andra ord. Och ni ska bara veta hur många sköna vackra flickor jag träffade!
En mycket charmig trefärgad tjej blev min sambo. Oj, oj, oj vad jag blev glad när jag fick träffa henne. Hon heter Zelma (Folias zkogstjärna)och kommer från Folias kennel. Här spänner jag upp mig och visar mig stor och pampig för Zelma.


Här gosar Zelma och jag. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig att det ska vara mannen i huset som bestämmer för Zelma var en tuff tjej som hoppade upp och lade sig på ryggen på mig ett par gånger för att jag skulle veta min plats. Men jag antar att det är så det är, vad vi killar än tror så är det damen där hemma som bestämmer.


Redan första dagen skulle vi ha lektioner och jag fick träffa min träningsgrupp. Vi började alla med att samlas i en fin Grillkåta där mattarna till sin stora lycka fick äta tacobuffé. Det var över 50 personer som var här på lägret, det kändes alldeles lagom tyckte mattarna för det gick bra att mingla runt och prata med de flesta och lära känna folk. Det var sex olika träningsgrupper. Zelma skulle vara med i en av Spårgrupperna och jag skulle vara med i Prova På. Klockan två samlades vi i min träningsgrupp för att starta med momentet Uppletande. Vi var nio personer med hundar i min grupp och så Kakan som var medföljande till mig och matte. Kakan och matte turades om att göra olika moment med mig så jag hade liksom två mattar jag. De flesta hade varsin hund men några hade flera hundar med sig. Ulrika och Inge från Rowan Heights hade med sig Zeke och Zaga. Maj hade snygga Tova som också kom från Rowan Heights. Tova var 15 månader så hon var bara lite äldre än mig. Jag var den YNGSTA deltagande hunden på hela lägret med mina 13 ½ månader. Anette och Peder hade tre hundar med sig, Dag hade min underbara mamma Sol, Lars hade Akela som med sina åtta år var äldst i vår grupp, Jeanette från Dustless hade mamma Molly och hennes söner Jerry och Bläs med sig.
Här ser ni min grupp som står och väntar på att vi ska börja med Uppletandet.


När de andra hundarna letade fick jag och mamma Sol sitta uppbundna och vänta på vår tur. Tänk vilken lycka att jag hamnade i samma grupp som min älskade MAMMA! Flera långa dagar med mamma i närheten, jag njöt.


Här är jag ute och jobbar med mitt Uppletande. Jag fick försöka flera gånger. Var ganska splittrad och inte så intresserad av saken när jag väl hittade den. Det var mycket mer intressant att nosa efter de andra hundarnas spår och dofter. Jag bor ju alldeles ensam ute på landet så jag träffar inte andra hundar så ofta, speciellt inte såna av den här fantastiska rasen. Denna dags lite taffliga start från min sida satte verkligen inte standarden för veckan för min del för jag ryckte upp mig rejält och glänste faktiskt rejält i spår, sök och budföring minsann!


Här är en film när jag är ute på Uppletande. Vi hade en vallad ruta som var femtio gånger femtio. Ni kan se att jag tvärvänder när rutans doft tar slut.

Dagen fortsatte efter några timmars Uppletande med middag i restaurangen för mattarna och därefter en föreläsning av Lena Unger om vad Sök handlar om och hur vi skulle jobba med det dagen efter. Senare blev det grillafton vid Grillkåtan. Jag och mattarna var jättenöjda såhär långt och hade stora förväntningar på resten av dagarna.

Välkända trakter

Mattarna och jag begav oss på en lång biltur upp till mina gamla födelsetrakter, nämligen till Sundsvall, för att gå på läger. Egentligen skulle vi ända upp till Albacken, men vi bestämde oss för att övernatta i Sundsvall natten innan lägret skulle börja. Det gick bra att åka så långt tycker jag, har alltid gillat att åka bil även om jag mest ligger och sover.Vi bodde på ett jättefint vandrarhem där jag fick sova tillsammans med mattarna. Precis så gillar jag att ha det, hela flocken i samma rum. Vi tog en liten promenad runt i omgivningarna vid vandrarhemmet och kom till en vacker utsiktsplats. Där kände jag mig hemma, det var som att lite som att komma hem till uppfödarmatte. Hon har också en ordentlig utsikt från sitt hus.

På promenaden träffade vi på den välbekante Skvadern också. Den var inte rädd för mig för jag förklarade att jag var ingen jakthund så den kunde lugnt sitta kvar.

En liten sväng på stan blev det också. Många beundrande blickar och klappar fick jag av lokalbefolkningen. Förvånansvärt många visste vad jag hette för det ropades ”Lassie” både till höger och vänster. Ja, det blir väl så att ryktet sprider sig när snygga jag är i stan. Kände mig riktigt stolt och snygg när jag gick där. Bestämde mig för att den drake som skulle matcha mig bäst var den i guld med förstaprismedaljen på.

Liden och Åsen – både hemma och borta

Vi styrde kosan till Sundsvall, som vi bara passerat tidigare, för att spendera ett par dagar. Eftersom vi passerade Almi och Erk på uppvägen var vi ju tvungna att stanna och gosa, och såklart bli bjudna på morgonfika på verandan. Tack R-M det satt perfekt! Fick höra att Almi stackarn blev lite smårasslig i magen efter besöket eftersom Kakan tryckte i henne från den medhavda påsen fett laxvalpfoder. Lovade Almi att ta med henne på nästa resa som en tröst, hon blev väldigt intresserad när vi berättade om en viss rastplats som låg alldeles vid vattnet och kryllade av Kanadagäss.





Efter att ha gått runt och spanat in fina Stenstaden i Sundsvall och känt oss något förvirrade över att det stog drakar i varje hörn så begav vi oss vidare upp till Liden. Här kände vi oss genast hemma eftersom Kerstins mamma kommer från Liden i Älvdalen och vi spenderat åtskilliga semestrar i vårt och andras hus där. Samma stämning och landskap.

Utsikt nedanför vandrarhemmet i Liden


En tur upp till Sundsvalls Åsen spädde på känslan av igenkänning med Älvdalens Åsen.

Utsikt uppifrån Åsen



Försöker att inte vara skrockfull men vill ändå tro att det här med Liden och Åsen betyder att något bra är pågång. När vi upptäckte att det fanns en plats där som heter Selånger så ökade den känslan. Mormor byggde nämligen sitt hus på Selångergränd i Stockholm. Kanske bitarna faller på plats denna gång. Är också lite skrockfull åt andra håller för jag vågar inte blogga om den vackra lilla varelse som vi träffade där. Lite mer landskap bjuds ni på istället. Här har vi tagit oss upp på Vättaberget och dess utsiktsplats. En orädd Kurre satt med oss och tittade ut över vidderna.



Ett par underbara dagar i Sundsvall gav ett humör som inte ens den regniga hemresan kunde ta ner.

Ja det är juli, och nej det är inte snö, men väl hagel.