En shoppingtur på stan och en blodig tur i skogen

Nu har minsann jag också fått åka en sväng in till stan. För min del så blev det till Uppsala. Till en början var det inte så himla kul att bara hänga på parkeringarna utanför affärerna. Fick inte komma in någonstans utan måste stå ute och bli vindpinad.

Men till slut hittade jag till Granngården. Där blir jag alltid insläppt. Dessutom finns det intressant shopping där inne för mig. Man blir rejält hungrig av att gå och shoppa. Tyvärr fick jag inte köpa de här smaskiga benen.

I stället för Granngårdsbenen fick jag smaska korv inne i förhallen på IKEA. Jädrans vilka goda korvar de har där. Bröden är inte fy skam de heller. Sitter som en smäck efter en dags shopping.

Som tur var hade jag ju ätit innan vi åkte till Brukshundcenter där jag passade på att väga mig. Ynka 22,5 kilo visade vågen på. Jamen herregud, vem orkar äta i den här värmen liksom?!

Jag var rejält trött när vi kom hem igen. Kastade mig ner innanför dörren och använde tröskeln som huvudkudde. En bra plats att slappa på det där eftersom man märker om någon går ut och så har man lite koll på vad som händer utanför också.

På Brukshundcenter hade Kakan köpt en ny skank till mig. Den här var en liten rackare men hon köpte den medvetet för det var så krångligt att förvara den förra jättelånga. Jag gillade den här också, det är inte storleken det hänger på. Framåt kvällningen traskade Kakan till skogs och lade ett viltspår till mig. När jag sedan framåt 22-tiden fick lov att gå spåret var jag alldeles till mig i trasorna, så himla kul det skulle bli. Jag struntade totalt i bromsar, prickvingar, myggor, fästingar, huggormar och den enorma uppsättningen vildsvin för mig var det bara spåret som gällde. På första vinkeln var jag lite snabb så där fick jag snurra ett varv, men sedan var det iväg igen i aningen för högt tempo men jag gjorde resten av spåret klockrent och nådde fram till skanken. Väl framme fick jag inte rå köttfärs som jag brukar för mattarna tyckte det var lite riskabelt hälsomässigt i värmen att gå omkring med sånt i fickorna. Istället fick jag min andra favorit fet Goudaost. Sedan vill jag lova att jag var trött. Orkade inte stå upp när mattarna skulle rensa mig från fästingar. De flesta hoppade av mig hemma helt frivilligt eller så hoppade de över till mattarna som fick lite småpanik av att det vimlade av dem i hallen.

Det orangea tar över från alla håll

Skogens alla löv har antagit färgen orange och samtidigt passat på att sprida ut sig på stigar och vägar och färgat även dessa orangea. Nu närmar sig tydligen en orange spökhelg då man helst ska äta något orange. Vad jag vet så brukar godis vara lite åt det orangea håller så jag hoppas på mycket sånt.



Däremot har jag hört talas om de där spökena som kan dyka upp alldeles vita och tysta i skogen när man minst anar. Syrran Tilly hade råkat ut för ett par såna en gång. Å andra sidan hade det varit en himla konstig skog hon besökt då för det hade hoppat upp en dumpe och det hade skramlat och någon tokstolle i cape hade hoppat fram bakom en hydda. Min skog är inte alls så konstig så jag ska nog försöka att inte tro på spöken just där i alla fall. Fast ändå… jag hittade ju en filur häromdagen när Kakan och jag var på skogspromenad som vanligt. Helt plötsligt ser jag nåt och tvärnitar. Kakan säger till mig att stå kvar och kommer uppsmygande bredvid mig i tron att jag spanat in ett rådjur. Men icke då, det är en snubbe med orangea band på hatten som sitter och trycker i mossan med ett gevär i högsta hugg. Vår promenad får ett abrupt slut och Kakan kopplar snabbt upp mig och vi beger oss i motsatt riktning medan Kakan småmuttrar nåt om bristen på jakt-pågår-skyltar.

Följande dag försöker vi oss på ett viltspår iklädda lysorangea västar för att inte de där skjutgalna filurerna ska ta fel på oss och vem-det-nu-är-de-tänker-skjuta. Det småregnar och filurerna börjar plötsligt skjuta så det ekar i hela skogen och vi vet inte riktigt var vi har dem, men vi tar oss fram till skanken till slut. Väl där sliter matte åt sig skanken och jag blir tvungen att kasta i mig köttfärsbelöningen då vi upptäcker att en stor jakthund kommit upp bakom mig och lägger an sitt djupaste morrande och menar att de där godaskerna får vi nog vackert ta och lämna över till honom. Mattarna tar dock allt smask och mig i ett stadigt grepp och stegar iväg. Återigen kommer den där ramsan om avsaknaden av jakt-pågår-skyltar från Kakan.

Önskar er, alla mina vänner, en helg full med godis och fri från spöken – Trevlig Halloween!

Jag är ett rovdjur

Strax före jul hade vi en träningsstund med min PT som handlade om att kolla av om jag var mogen för en viss ny aktivitet. Det handlade om att se om jag var rädd för blod och klövar eller om jag tog det med ro. Självklart tog jag det hela mycket coolt. Slickade på det frysta blodet och försökte gnaga på rådjursklöven, men det fick man visst inte. Den ska tydligen bara apporteras och om man är duktig och inte tuggar kan man få bära den riktigt långt. Att jag var en så tuff kille gladde Kakan eftersom det är hon som vill göra den nya aktiviteten med mig, dvs. Viltspår!

Lyckad shopping, men något saknas.....

... kanske skulle man ha en hund också?


Nu tycker jag att jag har fått ihop en riktigt bra kollektion inför spårsäsongen. Kängor från Graninge, stövlar från Tretorn som har trä i sulan så de blir stabila och man slipper frysa, jaktbyxor med förstärkningar och min braiga jacka från Pinewood som tål vatten.



Tycker fortfarande att det är lite synd om fåglarna måste jag säga. Funderar på att skaffa flaskan här nedan för de dagar jag är med Spanielkompisarna på fågeljakt.

Fältträning med två spanielflickor

Nu har jag äntligen fått ha mitt första möte med hundarnas bloggdrottning Lizzie. Hon tog oss med ut till Ultuna för att träna fältsök, något som jag aldrig gjort föut. Jag fick ropa pang och kvack och kasta "bytet". Båda hundflickorna, Almi och Lizzie, och deras mattar verkade riktigt nöjda när vi satte oss för att avnjuta det goda fikat Lizzie så omtänksamt packat ner till oss människor. Ska erkännas att jag bjöd flickorna på både blåbärsmuffins och äppelkaka med vaniljsås, jag tror nämligen fortfarande att en del av vägen till vovens hjärta går genom magen, i alla fall på en engelsk springer spaniel - och Lizzie tycktes gilla mig lite extra efter vaniljsåsen delats ut!

Fåglar och fågelhundar....

Lizzie först och Almi på andra bilden

Erk fick inte vara med ute i terrängen, men han ville väl inte vara sämre så han hade spårat fram den and som fanns tillgänglig hemma i lägenheten. Det ska nog kunna bli nåt av honom också.