Grattis syster min

Hörde att min kära syster Tilly (Fancymore Surprising Sunshine) gjorde sitt MH i helgen. Hon var som jag väntat mig en riktigt cool tjej utan några kvarstående rädslor och med etta på skott. Grattis tjejen!

På fel spår

Nu har jag gått ett viltspår igen. Det var längre den här gången men på ett platt mossområde som gjorde det lättare. Jag virrade ändå bort mig ett par gånger och fick leta lite. Då stannade Kakan på behörigt avstånd för att låta mig jobba. Problemet är bara att jag har lärt mig att om hon stannar på våra vanliga promenader betyder det att jag måste gå tillbaka och hämta henne för att hon ska gå igen. Därför blev det lite rörigt när jag gick tillbaka till henne för att hon skulle starta igen och samtidigt skulle ha koll på spåret. Men vi löste det till slut.

Jag är supersnabb i spåret, vilket jag nu fick märka inte är så smart. Missade nämligen en vinkel och kom över på ett vildsvinspår istället. Hittade tillbaka men spårade ur igen och kom till vilspårets slut någon slags bakväg. Där hittade jag skanken och en massa blod. När jag tog i skanken fick jag genast byta mot rå köttfärs. Tog den flera gånger och fick köttfärs varje gång. Jag hade jätteskoj med de olika spåren i skogen. Kakan däremot kände sig inte helt nöjd. Efter samtal med min PT R-M fick hon klart för sig att om jag går över på ett annat spår ska hon genast föra mig tillbaka till viltspåret och visa att det är där jag ska jobba. Jag älskar att spåra och att äta köttfärs, men måste väl lära mig att det är Kakan som bestämmer exakt vilket spår det är jag ska vara på. Där har vi visst en hel del att jobba på. Hoppas bara hon inte ger upp för jag bara måste få ha spårandet i mitt liv.

48 centimeter – en kanonkille

Vill passa på att gratulera min eminente kamrat Erk Berggren (Picabo’s Soul Patrol) till det fina resultatet på den internationella SKK-utställningen på Vallentuna flygfält i helgen. Han berättade att han hade seglat fram så att fanor och brösthår flög som i Timotej-reklamen och visat sin allra bästa sida. Det gav till att börja med utdelningen klassvinst i unghundsklassen. Ett 48 centimeter långt rosa rosettband (CK) fick han med sig också snyggingen. Jag säger ju det, rosa är en mycket klädsam färg som man aldrig kan få för mycket av. Sedan var det bästa hane som skulle koras och då tävlade lillkillen mot alla möjliga rutinerade herrar som redan var champions. Han lät sig inte skrämmas utan travade in med bästa Colgate-leendet och knep tredjeplatsen, direkt efter grabben som fick Certet.
Han hälsar att matte inte låter sig nöjas med detta utan hon ställer ytterligare krav även på andra meriter. Därför måste nu snyggingen kavla upp fanhåret och börja visa att han har både kropp och knopp. Till hösten finns planer på att sätta igång med träningar som verkligen ska visa att han är en äkta jakthund.

Kritiken:
Maskulint kraftfullt huvud. Utmärkt uttryck. Bra bett. Välvinklad. Mycket bra päls, benstomme, tassar. Välmusklad. Rör sig med mycket bra steglängd från sidan.

Foto: Annica Sanchez

Lektion med min andra PT

Nu har jag varit på lektion igen med min andra Personliga Tränare, nämligen Monica från kennel Mironik. Det är väldigt bra att ha två så fantastiska tränare som mina PT. Vi tränade på att jag skulle lämna över skanken. Det var Kakan som inte trodde att jag skulle vilja släppa den så jag har aldrig fått ha den i slutet av något viltspår. Hon hade inte behövt oroa sig alls för så fort de sa ”Ska vi byyyyyta” släppte jag den. Fick jaga den när den drogs i ett snöre, men jag kände mig måttligt road. Kom sedan på att om jag tog upp skanken och släppte den direkt så fick jag god köttfärs. En form av tiggeri skulle vissa kanske säga, men vem är jag om jag försitter en sådan chans? Man vill ju mycket hellre ha köttfärs än en hårig skank såklart.

De fick också lära sig att använda sig mer av vatten när jag skäller. Nu brukar de visa blomsprayflaskan som ständigt ligger i bilen om jag skäller där. Då slutar jag med en gång. Skäller jag annars kan man ha en liten Bliwtvål med vatten och spruta på mig diskret så jag inte märker varifrån det kommer. Det tipset är jag inte lika entusiastisk över som mattarna precis.

När jag ändå var på klubben passade jag på att roa mig lite på deras agilitybana. De där rören var jättekul att springa igenom åt alla håll tyckte jag.

Snyggingar på Syltavallen

Samma dag som jag gått viltspåret åkte vi iväg till Syltavallen på Ultuna i Uppsala på utställningsträning som Collie Uppland hade ordnat. Jag tror vi blev ungefär sexton vackra colliehundar, både korthåriga och långhåriga. Träffade två små halvsyskon till mig, en tjej och en kille som har samma pappa som jag har. De kom från Beyond’s kennel. Här hälsar jag på min halvsyster som är trefärgad och en kompis till henne.





Vi hade en jättebra kursledare i Marianne Hansson. Jag fattade genast tycke för henne och föll i hennes armar.




Mattarna fick nya användbara tips som att det av flera skäl var bra att hålla hanhundar en bit ifrån sig, alltså att ha hela armen utsträckt. Marianne ställde upp helhjärtat och sprang med mig flera gånger för att visa mattarna hur de skulle få fram rätt tempo på min trav. Mattarna fick också springa med mig under Mariannes överinseende tills de förstått exakt i vilken fart jag visade mig bäst. Mattarna var supernöjda och det tycktes de andra också vara. Här ser ni en del av träningsgänget.

Kakan fick springa en del med snygga fullcertade Ecco och med Wilma för deras matte hade ju två hundar med sig. Själv har jag det alltid så lyxigt som är själv om två mattars uppmärksamhet. Här får Ecco och Wilma skjuts från träningen.

Följande två dagar ägnade jag mig inte åt mycket annat än vad bilden här nedan visar.

Här finns en bild från Collieuppland när vi tränar. Jag och Kakan får instruktioner av Marianne på bild nr.2 och på stora bilden sitter jag och Kakan i mitten. På första bilden springer matte med mig, matte har röd tröja.

Blod och korv i skogen

När jag träffade Almi senast (i går) visade hennes matte hur Kakan skulle göra vinklar när hon lade blodspår åt mig. Därför fick jag dagen efter gå ett härligt spår. Den här gången var det längre än jag gått tidigare och det fanns vinklar och hon hade dessutom gått efter naturen lite hit och dit och inte bara alldels rakt. Spåret hade legat i tre timmar. I början hade jag lite problem för det hade legat alldeles öppet i stekande sol och hon hade snålat med dropparna. Men efter lite letande hittade jag spåret igen och körde på klockrent till slutet. På slutet hittade jag en burk med korv och godis, ingen skank denna gång heller men jag är ändå nöjd med godiset. Det är fantastiskt kul att spåra. Målet är att jag så småningom ska klara ett spår som är 600 meter långt och har ett bloduppehåll på 15 meter och innehåller 4 vinklar. Jag har inte provat bloduppehåll ännu, men vinklar var jag en fena på, plättlätt alltså.

Almi och apportkastaren

Har varit och träffat min kära tjej Almi. Hon ringde mig och frågade om jag ville hänga med på en av hennes träningar. Såklart jag ville det! Almi jobbade på fälten med att hämta dummiesar som hennes matte R-M sköt ut med en knallande apportkastare. Hon var fantastiskt duktig och det såg så roligt ut tyckte jag. Mina mattar fick också prova att skjuta. De skickar ett tack till snälla Yvonne för att de fick prova.
Här ligger vi och vilar och oss i skuggan. Den röda dummien ligger i mitten och sitter fast på pistolgrejen.

Det var en väldigt varm dag så vi ägnade en hel del tid åt att hitta bra viloplatser. Här ser vi väl söta ut va?

Prinsessfin - rosa klär mig

Har varit på ännu mer semester. Den här gången bar det av ner till mattes barnbarn i Linköping. Eftersom vi skulle fira deras födelsedagar kunde jag ju inte komma ner och se ut hur som helst så jag stannade hos Kakan och tog mig en ordentlig schamponering med mitt Jean Peau schampo. Herregud vad ansträngande det är att bli ren, alldeles varmt och ångigt blir det ju i duschen. Här har jag slängt mig ner halvblöt för att vila med Kakans dator som kudde.

I Linköping hittade jag en underbar boll som såg ut som en melon, den var sanslöst bra att spela med. Näst efter flickor är min stora kärlek just bollar, helst stora som fotbollar. Jag är faktiskt riktigt duktig på fotboll. Snabb i vändningarna och bra på att hoppa högt och nicka eller brösta ner dem, och ibland också att hoppa och fånga de stora bollarna direkt i munnen. Jag fick nästan alla att spela fotboll med mig flera gånger om dagen. Det är det som är bra med att ha en stor flock, alltid är det någon man kan förmå att leka med en.

Nu tycker jag såhär att när man har främmande som kommer på besök så åker man väl inte själv iväg. Och måste man absolut iväg så tar man väl med sig främmandet? Det visade sig att lilla A skulle iväg på ett spännande Prinsesskalas och att jag inte fick följa med för att jag inte hade några prinsesskläder. Men jag visste att på ett sånt kalas vankas det massor av godsaker så jag gav mig den på att jag skulle följa med. Grävde i deras utklädningslåda och vips så hade jag hittat prinsesskläderna. Visst ser vi väl ut som två riktiga tjusiga prinsessor va? Jag är själv riktigt nöjd med resultatet. Tyvärr fick jag helt omotiverat ändå inte följa med…

Då får jag väl ordna det lite fint för mig själv hemma då tänkte jag och satte upp prinsesstältet, men det blev liksom inte riktigt detsamma.

Eftersom jag inte fick följa med på några kalas sa jag till dem att jag faktiskt bara är 14 månader och också måste få göra nåt kul. Då tog de med mig på en långpromenad bort till området Valla där man kan leka och titta på djur.

På vägen dit träffade vi på den här lilla underliga krabaten. Han berättade att han och hans släktingar flyttat i stora svärmar hit till Linköping, och så visade han mig hur han kunde spela högt och ljudligt. Mattarna tyckte att han var lite småläbbig när han flög omkring, och ärligt talat tyckte jag inte att han var så kul heller.

Några roligare figurer var de här krulliga rackarna. Kände genast att jag ville komma in i deras hage, vi hörde ihop på nåt sätt. Någon slags urgen vaknade till liv djupt inne i mig, kanske var jag menad att jobba med de här krullisarna. Tyckte inte de skötte sig så bra, de var alldeles för utspridda till att börja med. Tyvärr hann jag inte ordna det för vi skulle ju vidare till Valla.

På Valla började vi med att titta på några grabbar och tjejer som kallade sig för getter. De hade stora farliga horn så dem ville jag inte umgås så mycket med.


Fåglar däremot gillar jag skarpt. Men det var väligt vilka stora exemplar de hade här nere. Gässen och änderna hade jag inte haft något emot att gå in och få lite ordning på. De var däremot inte så förtjusta i mig för när jag kom nära satte de igång och väsa något förfärligt, men jag stog lugnt kvar för man måste ju passa på och studera dem när det är så sällan man ser såna. Tupparna och hönsen var det ett fasligt kacklande och kuckelikuande på. Inte heller de blev speciellt förtjusta i mig.

Vi avslutade med att titta på kaninhoppning. Det såg riktigt roligt ut. De var duktiga även om jag är säker på att om jag hade fått ställa upp hade jag vunnit en dundrande seger. Försökte övertala matte att skaffa en liten kanin åt mig, men hon vägrade blankt. Hon sa att det var för att hon ville ägna all sin tid och kärlek åt fantastiska mig.

Var fortfarande lite trumpen över att inte ha fått gå med på Prinsesskalas så jag tjatade till mig att få åka och titta på vackra flickor på utställningen i Norrköping. Tyvärr kom vi för sent för att få se collieflickorna för de hade redan visat sig. Det fanns gott om andra sorters flickor för mig att spana på så jag hade gärna stannat.

Mattarna var besvikna på att de hade missat colliesarna så de tog med mig och vände hemåt ganska snabbt. Svängde förbi ett köpcentrum och shoppade ett halsband till mig och lite McDonald’s hamburgare, dem gillar jag skarpt. Där fanns också den bästa häst jag hittills har träffat, den stog alldeles stilla och luktade ingenting, fantastiskt fin typ tycker jag.

På hemvägen från Linköping stannade vi på Cloettafabriken och mattarna hamstrade något som kallas choklad. Tydligen inget som jag fick äta, men det gjorde inget för jag hade packat eget godis.

Party på Gambel ween med snygga rakker*

*rakke=hund på Älvdalska

Knappt hade jag hunnit återhämta mig efter träningslägret i Albacken förrän det var dags att ge sig ut på vägarna igen. Den här gången bar det av till Liden i Älvdalen. Kändes som hemmaplan eftersom jag själv kommer från ett annat Liden, nämligen det i Sundsvall. Vi inkvarterade oss i Kakans mormors gamla stuga som ligger på Gammelvägen, eller Gambel ween som de säger där uppe.Här bodde vi.


I huset mitt emot var mattes bror och familj på semester. I hans familj ingår bl. a snygga tiken Fanny (2 ½ år) som jag aldrig hade träffat förut. Fanny hade bott hemma hos mig sa hon, men det var innan jag flyttade dit. Nu fick vi flera dagar att lära känna varandra på. Det gick jättebra för Fanny är en sån supersnäll och mjuk tjej.
Här ser ni mig och Fanny.


På kvällen var det dags för en första cruising med snygga bilar. På lördagen skulle det också cruisas. Det var 700 bilar som cruisade och 25.000 personer som tittade på då. Efter fredagscruisingen bjöds det på spelning av nåt band som hette Larz Kristerz. Tydligen populära typer de där för i alla affärer såldes det tröjor och kepsar och cd med deras namn på. Morins konditori drog sitt strå till stacken genom att sälja en speciell Larz Kristerz bakelse. Mina mattar och Fannys familj är släkt med sångaren Peter så de måste ju gå och lyssna. Jag och Fanny stannade hemma för vi tyckte inte det verkade så kul att glo på bilar. Jag hade fått nog av alla timmars bilåkande upp till stugan. Fanny och jag passade på att leka en stund, men mest vilade vi för vi hade hört att det skulle bli en lång och tuff dag nästa dag.Kakan testar MG:n inför cruisingen. Jag ville gärna sitta bredvid men hon släppte inte in mig. Hade faktiskt sett ännu coolare ut om jag hade suttit bredvid tycker jag nog, jag är ju trots allt också engelsk.


På lördagen var det fest från arla ända in på småtimmarna för mattes bror hade kalas. Jag var med och hjälpte till så gott jag kunde med förberedelserna. Här färgplanerar jag hängningen av ballongerna.


Kakan lade spår till mig och Fanny så vi skulle bli lite lugna och trötta till festen (trodde hon ja!). Först fick Fanny gå sitt, hon hade aldrig spårat förut. Det gick bra för henne, hon hade en tappt mitt i för att hon stannade och kissade men Kakan väntade lite och så hittade Fanny spåret igen och kom fram till sin boll i slutet av spåret och bjöds där på korv och lek. Jag klarade mitt spår galant trots att Fanny sprang omkring lös runt mig och försökte distrahera mig med sina goda tjejlukter. Spår är så ofantligt roligt tycker jag så jag fokuserade stenhårt.Så började gästerna droppa in och det blev många att hälsa på. Gladast blev jag när Lagotton Maja kom. Den här festen började bra, ensam kille med två snygga brudar. Vi blev kompisar och busade runt alla tre så det stod härliga till.


Jag blev faktiskt bästis med Maja, vi kompletterade varandra perfekt. Hon lärde mig att man kunde rymma långt bort till nästa gård. Det ville inte Fanny hänga med på, hon försökte förklara för mig att eftersom hon och jag var vallhundar skulle vi hålla oss nära vår flock och stanna kvar på festen. Hon var ett riktigt busigt yrväder den där Maja (och riktigt sexig också!). Ett tag blev det lite jobbigt för en rival dök upp. Inte vilken kille som helst heller utan en prisbelönt snygging som brukade åka och jaga ripa. Tack och lov stängde hans husse in honom i mitt hus så jag fick ha flickorna för mig själv resten av kvällen.



Bilar tycktes stå i fokus den här helgen. Under presentöppningen öppnade festföremålet ett stort paket och fick en ganska konstig present - en dörr till en Lotus. När den kördes hem från England blev den visst skrapad mot ett staket så hela bilen skulle lackas om i en cool svart metallic innan han kunde få köra den. Hans udda klädsel på bilden är en annan present, en morgonrock som dottern just köpt på en resa i Japan.


Allt hälsande, lekande, springande, rymmande och hånglande gjorde oss törstiga, så nöden har ingen lag. Iskallt vatten fyllt med fulla ölburkar det är så det ska vara på riktiga fester tycker jag. Maja höll sig mer till ciderhinken hon.


Dagen efter festen fick jag som vallhund lida svårt. Den ena bilen efter den andra åkte iväg fylld med gäster. Hur jag än ropade efter dem så stannade de inte. Efter att Maja rymt upp till mig för att pussa mig hej då innan hon åkte hem och efter att jag pussat Fanny och skällt av hennes bil tog jag med mattarna på en avkopplande promenad ner till Nässjön. Här träffade jag mattarnas bekanta från Hamburg som har hus precis nedanför det som matte byggde. De hade skaffat sig en söt hundflicka, Kira, som jag hälsade på. Orkade inte engagera mig känslomässigt i henne för jag hade fortfarande lite ont i hjärtat efter att ha mist Fanny och Maja.
Här tittar jag ut över Nässjön.


Resten av den dagen ägnades åt att hitta sköna sovställningar. Jag brukar aldrig sova i sängar annars men den här gången gjorde jag ett undantag och ålade upp i Kakans säng som bestod av två madrasser på golvet. Alldeles perfekt för mig tyckte jag, men det tyckte inte hon som förvisade mig till en hård kall plats vid öppna spisen.


På hemresedagen tog vi en sväng upp till Blyberg och hälsade på mammas kusin och deras fina hästar och hundar. I en hundgård träffade jag två stövartjejer varav en löpte så vi fick bara hälsa med galler emellan. Gråhunden var en kille så honom bestämde jag mig för att jag inte behövde hälsa på. Hemma hos Kakans syssling mötte jag den här tjusiga lilla killen som nyligen hade flyttat dit. Han blev djup imponerad av mig när jag berättade om alla tjejer jag fått på kroken i helgen.


En till en början ganska skrämmande upplevelse var att träffa travhingsten Otto. Jag blev riktigt skraj faktiskt, men sen när Kakan gick och kliade och gosade med Otto vågade jag mig fram. Han var supersnäll och stannade lugnt kvar i hagen fast den inte hade någon el den dagen. Otto blev avundsjuk när jag berättade att vi skulle åka och shoppa på Leksandsknäcke, så jag lovade honom att jag skulle åka förbi där och köpa ut några kartonger med djurfoderknäcke åt honom nästa gång jag kom upp.

Efter en segdragen tur i bilen krävde jag stopp i Avesta vid rastplatsen Dalahästen. Steg på stela ben ur buren och började spana och ropa efter morfar Naglo, han bor nämligen där någonstans. Tyvärr hörde han mig nog inte för han kom aldrig.

Fjärde och sista lägerdagen med Trimning och Budföring

Sista dagen började med att en blandad skara från alla träningsgrupperna samlades för att få lära sig av min Uppfödarmatte Meta hur man trimmar en collie för en utställning. Det duggade lite lätt i omgångar och detta väder var tydligen det perfekta utställningsvädret för då blev våra pälsar som allra vackrast och burrigast. Mattarna fick lära sig några nya smarta knep, som att man kan effilera inuti öronen.

Min mamma Sol ställde upp som visnigsobjekt under trimtimmen.


Ett annat bra knep var att ta en sax och skära igenom de värsta tovorna och sedan bara borsta ut dem med en karda. Här är det Uppfödarmatte som hjälper till att reda ut några tovor som jag skaffade mig när jag hade fästinghalsbandet. Otroligt bra knep det där med saxen för då slipper det göra ont på mig, kanon!

Efter trimtimmen anslöt vi till de andra i gruppen som inte varit med på detta och gjorde momentet Budföring. Det gillade jag för jag älskar alla människor och jag älskar att springa. Utmärkt moment för mig med andra ord. Här är en film när jag kör Budföring med matte och Anita.

Lite lydnad hann vi också med. Jag tränade på linförighet och ingångar och så tittade vi på Jeanette som visade oss hur hela programmet går till för hon hade kommit längre än oss andra.
Det var inte lätt att säga adjö till alla, speciellt inte till mina nya flickvänner Tova och Zelma. Jag har ju också alltid extremt svårt att ta adjö av Uppfödarmatte och lilla Uppfödarhusse. Här får jag en avskedskram av lilla Uppfödarhusse. Hoppas vi ses snart igen.

Det har varit ett alldeles underbart läger tycker både jag och mattarna. Vi har lärt oss massor och fått nya trevliga vänner. Kanonbra och trevliga instruktörer hade vi förmånen att få ha i min grupp. Och vilken mat, mattarna var alldeles saliga efter varje besök i restaurangen. Det enda på minussidan var huset vi bodde i, hade räknat med att få bo i Albackens fina stugor med de andra men ägaren hade hyrt ut några av stugorna till några tyskar så vi blev placerade i en privat sommarstuga. Här fanns inte rinnande vatten, toa, dusch, element, TV eller elektricitet. Vi hade lampor de två första dagarna för de drevs av solceller på huset men eftersom det var mulet kunde man inte använda lamporna sedan. Vatten fick vi en dunk till oss alla som skulle räcka i alla dagarna, det kändes inte så fräscht men vi fick inget nytt trots att vi bad om det. Hoppas klubben i alla fall slapp betala fullt pris för det här huset. Nu har jag fukteksem/svamp i tassarna för det var så fuktigt och kallt i huset så ingenting torkade och vi kunde inte använda hårtorken på mig. Kakan har klippt mig extremt noga i tassarna och baddar mig med vinäger och Klorhexidin för att döda bakterierna och torka ut så det ska nog snart vara fixat tror jag. Trots detta så tycker jag att plussidan väger över så enormt mycket och jag skulle göra om det direkt om jag fick chansen. Kanske ska jag byta lokalavdelning så jag kan komma på alla deras Albackenläger i fortsättningen också, jag kände mig så hemma där.

Tredje lägerdagen med Spår och Uppfödarmatte

Så här på tredje dagen börjar man känna sig lite mör men vi är vid gott mod för vi vet att något roligt säkert väntar i dag också. Dessutom var det varmt och skönt och inte en regndroppe på hela dagen. I dag blev det sju timmars spårande för vår grupp. Vi delade upp oss i två grupper så att vi skulle hinna göra många spår var. Jag fick följa med vår ledare Heléne denna dag. Vi hade också förstärkning av Anne-Charlotte så vi var riktigt privilegierade i vår lilla grupp på fyra hundar.Här förklarar Heléne hur man tar reda på vindriktningen, något som är viktigt när man ska öva sig på att spåra. Tydligen måste man börja röka för att man ska kunna kolla exakt hur vinden ligger. På hemvägen från lägret provåt jag en fimp på en rastplats men jag spydde ordentligt i bilen en liten stund senare så den kom upp igen. Det där med cigg verkar inte vara något för mig, hoppas vi kan lära oss något annat sätt att kolla vindriktningen på.

På förmiddagen började Kakan med att gå ett rakt spår över trädstammar och lite sankt, sedan efter 20 minuter gick hon det med mig. Jag hittade min leksak i slutet av spåret hur lätt som helst. Sedan skulle man stanna där och leka med sin leksak och få godis, men jag var inte så sugen på det utan ville hellre spåra vidare. Sen fick matte lägga ett spår, och det var lika plättlätt det också tycker jag. Efter det skulle det tydligen bli lite svårare för man skulle först hitta en leksak och stanna och leka och sedan spåra vidare till ytterligare en leksak. Mitt stora problem var att ha tålamod att stanna och leka och inte spåra vidare. Mattarna fick instruktioner att de inte fick berömma mig i spåret för jag var så het ändå och tyckte det var så kul.

Efter att alla utom ledarna fick fika lite extra länge åkte vi ut i skogen igen för att träffa ledarna som själva gått varsitt spår åt oss och lagt ut våra leksaker i dem. Just när vi stod och skulle börja var det tre motorcyklar som körde in på en skogsväg och körde rakt över mitt spår som låg över den vägen. Jag tänkte att jag försöker väl i alla fall, hur svårt kan det vara?! Såklart gick det kanonbra för mig även denna gång. Mattarna var så malliga och stolta över mig. Det här verkar verkligen vara min grej, en medfödd talang jag har helt enkelt.
Här bjuder jag er på en film av sträckan fram till den första leksaken på mitt sista spår, det som Heléne och Ann-Charlotte hade laget.

Efter middagen gick mattarna på några timmars föreläsningar som hölls av min Uppfödarmatte Meta och av den före detta polisen Bäckis (Bäckström). Meta pratade om MT och hur domarna tänker i de olika momenten. Hon hade också många intressanta (och häpnadsväckande) exempel från verkligheten. Bäckis hade arbetat inom kriminalvården som hundförare och hade imponerande och skrämmande historier från sina uppdrag där. Jag är mycket tacksam över att jag bara behöver gå snälla spår i skogen och inte jobba så som de hundarna gör.

Var med en stund vid Grillkåtan för att få kramas lite till med Uppfödarmatte och lilla Uppfödarhusse, men jag orkade inte så länge utan kilade ganska snart hem och drömde vackra drömmar om långa spår utan leksaker som stoppade min framfart.

Andra lägerdagen med Sök och Race

I dag var det dags för oss att köra Sök med Lena Unger som tävlar med sina Riesen i just Sök. Denna dag hade det bestämt sig för att regna precis hela tiden men mattarna var välutrustade med regnkläder och kepsar så det var ingen större fara. Värst var det väl för de stackars ”figgarna” som skulle ligga och trycka ute i den blöta mossan. Men figgarna klagade inte utan prasslade snällt iväg och la sig och hoppade upp och lekte och var glada när vi hittade dem. Vi samlades 8.30 och körde till lunch klockan 12. Efter lunch körde vi vidare med Sök från klockan 13 till 16.30. Jag tyckte att det här var superkul och lät mig inte störas utan sprang ut och hittade figgarna hur lätt som helst. En gång fick Kakan ligga och trycka där ute för att jag skulle hitta henne. Det är lite svårt att få mig att leka med saker, jag är inte så himla intresserad av det därför skulle vi prova med Kakan som figge. Det gick bra för hon tog en pinne och det älskar jag att leka med, det kallar jag belöning. Ända sedan jag var liten valp har jag uppmuntrats när jag hittat pinnar som jag burit omkring på så pinnar har ett speciellt värde för mig. Här ser ni Sol som får smaka pannkaka av Lena så att hon ska veta att något gott väntar henne när hon hittar Lena.

Här är en film på mig när matte skickar ut mig på ett Sök efter vår tränare Anita Braxenholm. Visst går det bra för mig?!

Efter middagen packade vi alla in oss i våra bilar och drog i väg till Campingplatsen. Några gick dit också för de hade sina bilar och husvagnar där redan. Om man väljer att gå dit får man gå över en vippande hängbro. Jag och mattarna testade hängbron, det gick bra förutom att matte blev lite skraj märkte jag.


Här fanns en stor fotbollsplan som vi använde till att hålla ett Collierace på. Det var mitt första race och jag hade startnummer 26. Kakan och jag gick runt och värmde upp och spanade in konkurrenterna när de sprang sina race. Här ser ni några av de startande som lyssnar till när reglerna gås igenom. Närmast kameran ser ni mig och matte, sedan är det min andra tjej Tova med matte Maj och längre bort är Zelma med sin matte Christina som har röd tröja.

Kakan sprang iväg långt före mig och jag blev fasthållen bra länge innan jag fick springa efter. Jag satsade stenhårt, nästan så jag fick blodsmak i munnen på slutet. När jag nästan var framme kom två lösa tjejer och sprang mot mig och Kakan. De tyckte att Kakan var så spännande för sprang och ropade och viftade med en pinne. Jag blev lite förvirrad men vi kom i mål ordentligt i alla fall. Ingen höjdartid för mig dock men jag är nöjd ändå. Ska försöka träna på att inte lyftan bakdelen så högt nästa gång, mer ligga slimmad längs marken när jag springer tror jag.

Här står Sol och husse Dag och lägger upp taktiken för loppet och drömmer om den fina statyn som går till vinnaren av Collieracet. Vi fick ge oss till tåls till grillningen för att få reda på resultatet. Vinnaren blev Anita Wihk med sin Fachings Black Pontiac. Snyggt jobbat!


Väl tillbaka på lägerområdet igen så packade folk in sig i Grillkåtan där det eldades och var varmt och gott. Det grillades och såldes dricka och snacks.

Vinnaren presenterades och vi köpte lotter och vann fina priser. Här inspekterar jag prisbordet. Ville helst vinna den lilla fina asken med hundgodis. Det gjorde jag inte, den gick nog till någon bättre behövande. Jag lyckades däremot charma till mig både korvbitar och hamburgerbitar av folk. Alla andra hundarna hade gått och lagt sig så jag var den enda som lyckats tjata till mig att få vara med på festen. Eller så var det så att de andra inte orkade, jag har ju fortfarande ungdomens outtröttlighet i mig.

Ulrika från Rowan Heights hade gjort superfina saker och målat bilder av den vackraste rasen på dem.


Med gott självförtroende gick jag till sängs och drömde om mina fantastiska insatser under dagens Sökövningar.