Andra lägerdagen med Sök och Race

I dag var det dags för oss att köra Sök med Lena Unger som tävlar med sina Riesen i just Sök. Denna dag hade det bestämt sig för att regna precis hela tiden men mattarna var välutrustade med regnkläder och kepsar så det var ingen större fara. Värst var det väl för de stackars ”figgarna” som skulle ligga och trycka ute i den blöta mossan. Men figgarna klagade inte utan prasslade snällt iväg och la sig och hoppade upp och lekte och var glada när vi hittade dem. Vi samlades 8.30 och körde till lunch klockan 12. Efter lunch körde vi vidare med Sök från klockan 13 till 16.30. Jag tyckte att det här var superkul och lät mig inte störas utan sprang ut och hittade figgarna hur lätt som helst. En gång fick Kakan ligga och trycka där ute för att jag skulle hitta henne. Det är lite svårt att få mig att leka med saker, jag är inte så himla intresserad av det därför skulle vi prova med Kakan som figge. Det gick bra för hon tog en pinne och det älskar jag att leka med, det kallar jag belöning. Ända sedan jag var liten valp har jag uppmuntrats när jag hittat pinnar som jag burit omkring på så pinnar har ett speciellt värde för mig. Här ser ni Sol som får smaka pannkaka av Lena så att hon ska veta att något gott väntar henne när hon hittar Lena.

Här är en film på mig när matte skickar ut mig på ett Sök efter vår tränare Anita Braxenholm. Visst går det bra för mig?!

Efter middagen packade vi alla in oss i våra bilar och drog i väg till Campingplatsen. Några gick dit också för de hade sina bilar och husvagnar där redan. Om man väljer att gå dit får man gå över en vippande hängbro. Jag och mattarna testade hängbron, det gick bra förutom att matte blev lite skraj märkte jag.


Här fanns en stor fotbollsplan som vi använde till att hålla ett Collierace på. Det var mitt första race och jag hade startnummer 26. Kakan och jag gick runt och värmde upp och spanade in konkurrenterna när de sprang sina race. Här ser ni några av de startande som lyssnar till när reglerna gås igenom. Närmast kameran ser ni mig och matte, sedan är det min andra tjej Tova med matte Maj och längre bort är Zelma med sin matte Christina som har röd tröja.

Kakan sprang iväg långt före mig och jag blev fasthållen bra länge innan jag fick springa efter. Jag satsade stenhårt, nästan så jag fick blodsmak i munnen på slutet. När jag nästan var framme kom två lösa tjejer och sprang mot mig och Kakan. De tyckte att Kakan var så spännande för sprang och ropade och viftade med en pinne. Jag blev lite förvirrad men vi kom i mål ordentligt i alla fall. Ingen höjdartid för mig dock men jag är nöjd ändå. Ska försöka träna på att inte lyftan bakdelen så högt nästa gång, mer ligga slimmad längs marken när jag springer tror jag.

Här står Sol och husse Dag och lägger upp taktiken för loppet och drömmer om den fina statyn som går till vinnaren av Collieracet. Vi fick ge oss till tåls till grillningen för att få reda på resultatet. Vinnaren blev Anita Wihk med sin Fachings Black Pontiac. Snyggt jobbat!


Väl tillbaka på lägerområdet igen så packade folk in sig i Grillkåtan där det eldades och var varmt och gott. Det grillades och såldes dricka och snacks.

Vinnaren presenterades och vi köpte lotter och vann fina priser. Här inspekterar jag prisbordet. Ville helst vinna den lilla fina asken med hundgodis. Det gjorde jag inte, den gick nog till någon bättre behövande. Jag lyckades däremot charma till mig både korvbitar och hamburgerbitar av folk. Alla andra hundarna hade gått och lagt sig så jag var den enda som lyckats tjata till mig att få vara med på festen. Eller så var det så att de andra inte orkade, jag har ju fortfarande ungdomens outtröttlighet i mig.

Ulrika från Rowan Heights hade gjort superfina saker och målat bilder av den vackraste rasen på dem.


Med gott självförtroende gick jag till sängs och drömde om mina fantastiska insatser under dagens Sökövningar.

Ingen plattfot

Nu har jag på allvar börjat få lite nosstimulans. Äntligen har mattarna i alla fall börjat inse potentialen i min nos. Första utmaningen var att söka små köttbullebitar hemma på gräsmattan. Det var ett trevligt litet nöje – de är goda de där små rackarna. Även om mattarna talar om för mig att det är slut när jag hittat sista biten så kan jag inte låta bli att stanna kvar ute och fortsätta söket. Man hittar ju små sporer där köttbitarna rullat fram och då kan man ju stanna och slicka lite på gräset just där. Jag är av den åsikten att när det gäller såna här saker är det viktigt att inget förfars.

Att söka köttbullar var ingen direkt utmaning, så vi drog iväg till skogs på ett kantarellsök. Enda förklaringen jag fick var att vi letade efter nåt gult. Raskt kom jag på att mitt koppel är ju gult, men det var tydligen inte alls vad de ville ha.

De visade upp ett gäng kantareller och förklarade att det var såna de ville ha. Då tog jag på mig Kantarellblicken och började leta. Det gick väl sådär… Hade varit smartare om de låtit mig nosa på en kantarell istället, men de har som sagt inte riktigt insett potentialen i min nos ännu. Här syns jag med Kantarellblicken på.

När jag berättade om mina sökuppdrag för prinsESSan Almi så berömde hon mig och sa att det nog ska kunna bli spaniel av mig också.

På hemvägen träffade jag på Peggy. Hon släppte en bomb, alltså att mattarna efter 17 år här ska sälja sitt hus. Då började genast alla varningsklockorna i mig ringa, jag kunde inte kosta på mig att lägga mer känslor på henne nu. Eftersom jag är en vallhund så har jag svårt att bli av med nära vänner och flockmedlemmar nämligen. Det gör ont i hjärtat och sliter så förfärligt i vallningsnerverna. Därför blev det ett kort möte.

Kände mig rätt nedstämd när vi kom hem så för att trösta mig tiggde jag åt mig mitt lördagsgodis i form av ett märgben.

Hela det här med att Peggy ska flytta tog så hårt på mig att jag inte ens orkade äta upp hela märgbenet utan var tvungen att gå och leta upp en finurlig plats där jag kunde spara det till senare.

Här ser ni min smarta gömma under en sten. Hade inte Kakan följt efter mig hade hon aldrig hittat benet, jag pulade nämligen in det jättelångt in under stenen och sedan lade jag över en massa gräs och ris. Kakan tyckte det var ohälsosamt att ha det liggande där så hon grävde fram det och spolade av det. Det var rätt okej faktiskt att hon gjorde det för då kunde vi sitta på verandan tillsammans och hon kunde hjälpa mig få ut all den där goda märgen som jag aldrig lyckas få ut ensam.

Jag växer fortfarande så det knakar och kroppen förändras i rasande takt. Den här gången tänker jag be er att kolla in tassarna - jag är inte plattfot längre! Mattarna har slitit sitt hår (och mitt) för att tassarna varit alldeles platta och de inte har fattat hur folk får till såna där bulliga collietassar när de klipper. Men hux flux så bara hade jag bulliga tassar helt av mig själv. Det är vi alla glada för, då kanske jag slipper ha dem klippandes runt tassarna i tid och otid.