Pondus och framåtenergi i vänstervarvet

I helgen var jag och 22 andra hundar på kurs för Gerard O’Shea på Kydingeholm. Båda mattarna var med och turades om att vara handler för mig.

Det var hundar av alla de storlekar från små chihuahua till rottweiler och bernersennen. Jag blev kompis med söta tjejen Happy (ett ESS). Det visade sig att hon just nu går kurs hos min alldeles egen PT. Faktum är att det fanns många söta flickor där, jag och en flatcoated retriever hånglade faktiskt lite.

Här är Happy längst till vänster.

Lokalen var verkligen inte optimal. Gerard sa att han brukar hålla till på åtta gånger så stora ytor. Vi fick dela upp oss så de stora hundarna fick gå ut och vänta medan de små övade och tvärtom. Ibland satt vi stora i mitten medan de små sprang runt oss och tvärtom.

Hela grejen gick ut på att vi hundar ska tycka det är kul att vara på utställning och därmed visa oss på ett bra sätt. Vi ska verkligen vilja visa upp oss och utveckla vår utstrålning. Det som kom i första hand under denna kurs var alltså att jobba på vårt beteende snarare än att få koreografin rätt. Mattarna fick jobba på att skapa förväntning hos oss på godis eller lek för att förväntning ger oss pondus och utstrålning. Det var alltså mycket bollande med köttbullar, verkligen en aktivitet i min smak.

Man kan ju säga att det finns två grundbeteenden inom utställning; 1. Stå med pondus och uttryck, 2. Framåtenergi under gång. Hundens grundtemperament kommer att påverka hur mycket man behöver jobba med hundens beteende i de två fallen. En lugn hund får man jobba mer med vad gäller tvåan och en aktiv hund kan man behöva jobba mer med gällande ettan.

Här tittar jag på Gerard som lär en rottis visa sig.

Mattarna fick lära sig en handsignal (som klicker) för att markera när vi gjorde rätt och sen ge oss godis. Får vi godis utan signal är det ju lätt att vi lägger märke till vad vi gör just när vi får godiset och inte det som vi gjorde sekunderna innan som var det matte ville belöna.

Mattarna skulle också tänka på att de själva hade karisma och attityd och försöka stå ut, samtidigt som de skulle vara lugna och normala som på en vanlig promenad. De fick lära sig vikten av första intrycket och för att göra det rätt måste de veta hur domaren jobbar. De fick lära sig domarens rörelsemönster för att kunna anpassa ekipaget och utnyttja den kunskapen på bästa sätt. Det gäller att utnyttja tiden domaren ägnar dig fullt ut.

Gerard och jag.

Gosse vad trött jag var efter de där lektionerna, sov hela vägen hem. Men när jag hoppade ur bilen väntade två av mina flickvänner, Peggy och Klara, på mig och ville ha en lekomgång. Bjöd till ordentligt och tog mina sista krafter och roade dem en stund.

Nu ska vi slita hårt på hemmaplan. Det har jag faktiskt inget emot eftersom det innebär roliga lekar och ofantliga mängder köttbullar (kanske inte helt lämpligt för min obefintliga midja…).

Svårflirtad

Min granne Klara kommer ibland in till mig för att hälsa på på vägen till sitt husbygge på tomten bredvid. Jag har ganska svårt att få igång henne på lekar och min charm tycks inte heller riktigt bita på den här damen. Men det är klart, åldersskillnaden är kanske inte den bästa, hon är 10 år och jag bara 5 månader. Får väl stå ut med att hon kallar mig omogon.

Hennes matte är himla trevlig, men jag har inte så många chanser att gosa med henne för det gillar nämligen inte Klara.


Hon är verkligen bra på att sätta ner tassen om man säger så. Här ska jag försöka mig på lite närkontakt men hon är blixtsnabb på att vända bort nosen.


Men ibland händer det att jag lyckas stjäla en liten nospuss trots min ringa ålder!

Då kommer tårarna…

Jag har inte saknat lekkamrater eftesom vi haft främmande ganska mycket och söta flickor har promenerat förbi titt som tätt. Men nu när Kakan inte bor hos oss längre känns det tomt. När hon väl kommer hit så är det dock full rulle. Till att börja med så håller mattarna på och byter sängar med varandra. Och det verkar ju spännande så jag vill också ha lite omväxling och byta rum ibland. Tyvärr får jag ingen flytthjälp av mattarna eftersom de har fått nån fix idé om att jag ska lära mig övervinna hinder själv för att det ska tydligen stärka mitt självförtroende. Det känns helt onödigt tycker jag för jag fullkomligt ÄLSKAR mig själv och VET att jag kan övervinna vad som helst. Ja ja, tjat hjälpte inte på dem så det var bara att hugga i själv och flytta hela bädden.

Slit och släp utan hjälp

Den här gången som Kakan kom testade mattarna och jag att leka med en frisbee. Först trodde jag den hade eget liv men så var det ju inte alls. Jag blev riktigt duktig på att fånga den när mattarna rullade den. Det enda som kändes lite småknepigt var att få upp den om den hamnade åt fel håll.

Vi testade också en stor PET-flaska. Den funkar också bra som leksak, men jag är lite irriterad över att jag inte får upp mitt välutrustade gap tillräckligt för att kunna greppa den tjocka delen av flaskan. Men vänta du bara, om några veckor så tar jag dig!

Apropå lekkamrater skulle jag tycka det vore det kul att ha någon fyrbent att tumla runt med. Helst någon som bor nära. När jag fick veta att Klara ska bygga hus på tomten bredvid min blev jag eld och lågor. Försökte hälsa på henne genom staketet men hon är faktiskt rädd för mig, det märkte jag på henne. Hon vågar inte gå fram. Hennes matte och Kakan försökte få henne att hälsa på Kakan när hon var innanför staketet med mig men Klara vågade bara om jag gick bort. Herregud, hur kan mar vara rädd för underbara mig? Vi hade kunnat ha så kul. Nu när Klara är och spikar utanför staketet så springer jag på min sida och visar hur skoj vi kan ha det här. Kanske slappnar hon av så småningom. Eller kan det vara en språkförbistring? Klara är nämligen ursprungligen från Tyskland även om hon bott i Idre större delen av sitt liv. Ska höra med Selma om hon kanske har några tips på hur man kör utrikiska.

Här ser ni stora pampiga Klara

Och så slutar söndagen alltid med att Kakan måste lämna oss. Då brukar jag spela tuff och lalla iväg och leka med ormbunkarna. Men när hon åkt så kan jag inte hålla mig längre. Då kommer tårarna…

Tänk om någon mer än matte Kerstin kunde älska mig tillräckligt för att vilja vara hos mig var eviga dag och bara leka och leka. Förstår inte vad det kan finnas för annat här i världen som drar mer än mig.

Usch det är så jobbigt att vakna såhär efter att man gråtit. Man har grustag med sand i ögonen, plåtslagarna har inte gått hem för dagen så man vill helst inte röra huvudet, och i munnen ligger en självdöd grävling och sprider en osannolik odör. Ibland är det tungt.