Hon ESSar* mig

*Att visa att man ESSar någon är något som en Engelsk Springer Spaniel gör väldigt bra, dvs älskar.

Nu har jag äntligen fått springa lös med en annan hund. Det var inte vilken byracka som helst heller utan självaste den omtalade supertiken Almi Graan som Kakan är alldeles galen i. Jag misstänker faktiskt att Kakan älskar Almi mer än mig fortfarande, men jag jobbar på det – ge mig lite mer tid bara. Dessutom är ju Kakan delägare i den där långörade, men det är bara med 1% så jag tycker nog inte att det förpliktar att hon håller på och duttar med henne så mycket som hon gör. I alla fall så var jag lite avvaktande först för man vill ju inte att den där Almi ska bli malligare än hon redan är.

Vi började med att gå i koppel på varsin sida av en väg och när mattarna tyckte att vi verkade tillräckligt intresserade och gjort antydningar till flockbildning så fick vi hälsa och springa lösa ihop.

Nu när jag tänker tillbaka på vårt möte så måste jag nog erkänna att det faktiskt var kärlek vid första nossniffet. Det var smått romantiskt när vi pussade varandras rumpor.



Men kära nån vilken fart det var på den tjejen. Hon kunde vända på en femöring medan jag själv snopet fann mig galopperandes åt ett håll som hon lämnat för länge sedan. Jag sprang tills jag fick blodsmak i munnen, jag menar man är ju trots allt en hane så då kan man ju inte visa sig trög inte.


Inte nog med att tjejen var snabb, hon måste ha haft hemliga vingar nånstans för annars kan man inte flyga sådär över dikena. Är det inte så att de kallas fågelhundar den där sorten som Almi är? Här ser ni att hon står och värderar bredaste diket i sikte som hon sen bara flyger över.


Jag var ju inte sen att hänga efter, men eftersom jag faktiskt inte har samma förutsättningar som en fågelhund så gick det ju som det gick också. Satsade på ett av mina gracila tigersprång, men vad hjälpte det? Hamnade huvudstupa ner i diket och blev praktiskt taget helt förblindad av allt det gröna. Men efter ett djupt andetag så kom krafterna tillbaka och jag hittade upp igen. Ni måste väl ändå hålla med om att jag var rätt modig i alla fall?

Som tur var skulle vi kopplas upp strax efter det, vet inte om jag hade orkat hålla hennes tempo så länge till. Då var det nämligen dags för henne att sätta igång med ett sanslöst träningspass. Själv förväntades jag sitta och koppla av, men jag gick runt och skällde lite för syns skull. Ville ju att hon skulle tro att jag var sur för att jag inte fick vara med och jobba jag också. Egentligen var jag ju svintrött och hur glad som helst över att jag slapp vara med och vrålrusa sådär, men det behövde ju inte hon veta.

När man träffar ett ESS så har jag nu förstått att det är mycket fokus på fåglar och vatten. Passade på att sniffa på hennes dummiesar med fågellukt medan hon var ute på ett sök. Det var några riktigt underliga prylar. De luktade fågel men om inte morrhåren hade helt fel så var det där mjuka minsann kaninskinn. R-M förklarade att de hade legat ihop med döda fåglar, därav doften. Just fågeljakt lockar inte direkt, inga såna gener i mig som vaknade till liv när jag körde nosen i dummiesarna i alla fall.

Förutom att vara fågelhund så är ju de där ESSen också vattenhundar. I Almis fall så visade hon hur bra hon är på att hantera vatten genom att pimpla det från en liten PET-flaska. Det där gjorde hon ju helt klart bara för att försöka imponera på mig. Förresten så såg jag nog hur hon drällde ner på bringan.


Ville inte var sämre själv så jag traskade rakt ut i en rejäl lervattenpöl utan att ha en aning om hur djup den var eller vad som fanns under ytan. Lite småsnuskigt var det faktiskt. Men jag kom igenom den med hedern i behåll. Har bestämt mig för att jag inte tänker ta något av alla de där vattenproven som Almi skröt om att hon klarat på första försöken.



När vi skulle säga hejdå vid bilarna så tappade jag helt självkontrollen tyvärr. Jag talade om för henne att när Kakan och R-M kallar henne prinsESSan så stämmer det helt perfekt. Jag blev helt såld. Släng dig i väggen Selma - jag har hitta min prinsESSa!


Vi somnade som stockar i bilen sedan både jag och Pongo. Även om jag tappade självbehärskningen och min coola fasad rämnade där på slutet så är jag väldigt nöjd med dagen.


Glömde säga att jag startade morgonen med att åka hiss, så jag förtjänade verkligen att sova sådär hårt på hemvägen i bilen. Hissen gick som en raket upp till översta våningen. Riktigt praktisk sak faktiskt. Tyckte det var lika bra att gå in i den igen, och skippa trappan, när det var dags att åka ner. Var ju tvungen att spara på krafterna inför träffen med Almi.

Då kommer tårarna…

Jag har inte saknat lekkamrater eftesom vi haft främmande ganska mycket och söta flickor har promenerat förbi titt som tätt. Men nu när Kakan inte bor hos oss längre känns det tomt. När hon väl kommer hit så är det dock full rulle. Till att börja med så håller mattarna på och byter sängar med varandra. Och det verkar ju spännande så jag vill också ha lite omväxling och byta rum ibland. Tyvärr får jag ingen flytthjälp av mattarna eftersom de har fått nån fix idé om att jag ska lära mig övervinna hinder själv för att det ska tydligen stärka mitt självförtroende. Det känns helt onödigt tycker jag för jag fullkomligt ÄLSKAR mig själv och VET att jag kan övervinna vad som helst. Ja ja, tjat hjälpte inte på dem så det var bara att hugga i själv och flytta hela bädden.

Slit och släp utan hjälp

Den här gången som Kakan kom testade mattarna och jag att leka med en frisbee. Först trodde jag den hade eget liv men så var det ju inte alls. Jag blev riktigt duktig på att fånga den när mattarna rullade den. Det enda som kändes lite småknepigt var att få upp den om den hamnade åt fel håll.

Vi testade också en stor PET-flaska. Den funkar också bra som leksak, men jag är lite irriterad över att jag inte får upp mitt välutrustade gap tillräckligt för att kunna greppa den tjocka delen av flaskan. Men vänta du bara, om några veckor så tar jag dig!

Apropå lekkamrater skulle jag tycka det vore det kul att ha någon fyrbent att tumla runt med. Helst någon som bor nära. När jag fick veta att Klara ska bygga hus på tomten bredvid min blev jag eld och lågor. Försökte hälsa på henne genom staketet men hon är faktiskt rädd för mig, det märkte jag på henne. Hon vågar inte gå fram. Hennes matte och Kakan försökte få henne att hälsa på Kakan när hon var innanför staketet med mig men Klara vågade bara om jag gick bort. Herregud, hur kan mar vara rädd för underbara mig? Vi hade kunnat ha så kul. Nu när Klara är och spikar utanför staketet så springer jag på min sida och visar hur skoj vi kan ha det här. Kanske slappnar hon av så småningom. Eller kan det vara en språkförbistring? Klara är nämligen ursprungligen från Tyskland även om hon bott i Idre större delen av sitt liv. Ska höra med Selma om hon kanske har några tips på hur man kör utrikiska.

Här ser ni stora pampiga Klara

Och så slutar söndagen alltid med att Kakan måste lämna oss. Då brukar jag spela tuff och lalla iväg och leka med ormbunkarna. Men när hon åkt så kan jag inte hålla mig längre. Då kommer tårarna…

Tänk om någon mer än matte Kerstin kunde älska mig tillräckligt för att vilja vara hos mig var eviga dag och bara leka och leka. Förstår inte vad det kan finnas för annat här i världen som drar mer än mig.

Usch det är så jobbigt att vakna såhär efter att man gråtit. Man har grustag med sand i ögonen, plåtslagarna har inte gått hem för dagen så man vill helst inte röra huvudet, och i munnen ligger en självdöd grävling och sprider en osannolik odör. Ibland är det tungt.

Två änglar och ett helgon

I min socialiseringsprocess ingår det att träffa människor av alla de sorter. Den här gången fick jag träffa på ett par korta sådana, de kallades barn. Jag tyckte de såg ut som små änglar. De var inte riktigt som de långa människorna, de ville helst klappa mig på rumpan. De tyckte att jag verkade ha vassa tänder. Men inte skulle jag ha smakat på dem inte, man smakar inte på änglar heller. Jag betedde mig självklart som det oskyldiga Helgon jag är!