Högsta betyg i utställningsuppförande

I helgen var jag och fyra av mina flickvänner på inofficiell utställning i Eskilstuna för att träna. Några av oss var inte så vana vid utställning så det skulle övas. För min del så var det Kakan som skulle övas i att inte bli så fruktansvärt nervös när hon ställer ut mig. Det hela ägde rum i tottohallen på Sundbyholms travbana. Därför hade jag stassat upp mig på bästa travhästmanér med täcke och transportskydd på benen. Väldigt praktiskt var det att Kakan hade klippt av tårna på sina strumpor och satt dem på mina framben för att skydda fanorna från att få massa sand och snöslask i sig.

Själva utställningshallen lämnade en del övrigt att önska om man säger så. Vi var 500 hundar på en sanslöst liten yta. Man kunde knappt röra sig. Jag blev trampad på och knuffad och nosad på en hel massa. Detta resulterade i att jag spydde som en räka på natten efter att antagligen ha blivit smittad av någon elak bacill. Inga mer inomhusutställningar för min del inte. Kakan höll sig i skinnet och lyckades att inte stressa upp sig alls och jag betedde mig exemplariskt. Jag var tyst hela tiden och jag stog precis som man skulle alldeles stilla i ringen och höll inte på och skulle kika på mina medtävlande alls. Jag stog och tittade Kakan stint i ögonen hela tiden när vi väntade i ringen på vår tur. Och framme vid domaren ställde jag upp så fint och hade öronen framåt och tittade mot domaren när Kakan viskade till mig. Vår bäst utställning någonsin rent uppförandemässigt från bådas sida skulle jag nog säga. Nu gäller det för oss båda att kunna förbli detta coola synkade ekipage även i officiella sammanhang.

Efter mitt vänstervarvande var det dags att fixa till och göra mina sheltietjejer Saga och Bella färdiga. Här var det Bella som skulle testas i utställningsringen, eftersom hon inte bott så länge hos J ville ju J testa henne i inofficiella sammanhang innan hon gav sig ut på de stora utställningarna. Saga var med som moraliskt stöd och även för att Kakan skulle få en till chans att öva sig i att ställa ut hund utan att bli stressad. Här är det Saga som står på trimbordet och gör sig redo.

Ringarna var små så värst mycket till springa blev det inte för oss större raser. Dessutom hade de av någon outgrundlig anledning tejpat fast stora gröna pressenningar inuti varje ring. Jag och mina tjejer sprang obehindrat på dessa prasselgrejer men vissa hunder lade sig ner och andra halkade och ramlade de stackarna. Här visar Kakan Saga och J visar Bella. Ingen nervös Kakan eftersom Saga är en drömhund att ställa, gör allting rätt helt själv och är hundra procent fokuserad hela tiden.

Till slut var det då äntligen fina Hazzlas tur att komma ut ur buren och få sträcka ut i ringen. Hon var verkligen duktig trots sin ringa ålder. Hon fick sitt HP men blev slagen på målsnöret av den betydligt äldre tiken. Men det var ju som sagt själva utställandet och miljön här vi skulle träna och i detta ligger Hazzla, liksom jag själv denna dag, helt klart på CERT-nivå.

Hazzlas sambo Tindra besteg utställningsbordet i en av de minsta ringarna som ett par hundögon skådat. Hon visade sig från sin allra bästa sida och hade upp svansen så vackert precis som man skulle.

Summa summarum var att vi alla får högsta betyg i utställningsuppförande. Både hundar och mattar. Vi tränade och vi lärde, eller ska jag säga att vi redan kunde!

Kursat i genetik

Nu har Kakan gått den näst sista kursen på SKK:s Hunduppfödarutbildning. Den här kursen hette Genetik. Det är superintressant tycker Kakan.

Apropå genetik så väntar vi nu med spänning på reslutatet från projektet Mentalt sund collie. Det är ett samarbete mellan Collieklubben, Brukshundklubben, Svenska Kennelklubben och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Julbadad

Nu har jag blivit totalt inschamponerad och gnuggad och spolad för att vara snygg när tomten kommer. Kan väl hända att de vita områdena hinner få sig en extra schamponering före julafton. När jag är nytvättad brukar jag rusa runt som en galning och skaka mig emellanåt för att bli torr. Ett bra sätt är att leka sig torr. Man kan t.ex. ta en mjuk leksakscollie och slänga omkring med den och även tvinga sina mattar att kampa med den.

Brudar och skankar

Åh herregud vad trött jag är, men ack så lycklig! Har haft en superhärlig helg full med vackra flickor. Tog med mig mattarna till Kakans kompis Jenny för att viltspåra. Jag hade med mig en ynka rådjursskank medan sheltietjejerna hade de här bjässarna. Riktiga nyskjutna älgklövar som hette duga.


Först så begav vi oss ut i skogen i sällskap av Vira och Saga för att lägga alla fyra spåren. Vi ville vara tidigt ute för att Kakan hade fått för sig att mitt spår skulle ligga fyra timmar eftersom det var så länge sedan jag tränade på ett så långt spår. När spåren lades fick vi sitta fint och vänta. Här är det Vira och Saga som är sitter som ljus och väntar på det spännande som ska hända. Måste säga att vi alla gick med hängande huvuden på hemvägen från spårläggningen. Det blir precis samma sak varje gång, man glömmer bort att man inte kan gå spåret direkt utan att man ska hem emellan medan man väntar på att det ligger och mognar till sig.

Väl hemma i huset igen fick jag till min stora glädje kuta runt på tomten med alla fyra tjejerna. Även Bella och Sally kom ut och var med nämligen. Sally berättade att hon hade två fantastiska valpar där inne, endast två veckor gamla. Jag fick inte komma in och kolla på dem men jag luktade ganska mycket på Sally för hon luktade mycket speciellt och intressant. Kakan och matte smög sig i alla fall in till valparna och tog de här bilderna mitt under vägningen så att jag skulle få nåt att kika på. Tjejen är den sobla och killen är den trefärgade. Killen kan vara till salu om du tror att du skulle kunna passa att ta hand om en sheltie vars föräldrar är mentalt sunda, alerta, arbetsvilliga, sociala och exteriört excellenta. Pappa Pelle är svensk utställningschampion och mamma Sally är utställd två gånger, båda gångerna med CK. Mer information om bebisarna hittar ni på Sagalyckans kennel.

Medan jag låg och vilade upp mig och frös i bilen satt mattarna inne i värmen och käkade och vräkte i sig världens lyxigaste äppelpaj med vaniljsås. Både mattarna och jag uppskattade verkligen den stora gästvänligheten på Sagalyckans kennel. Så blev det då till slut dags att traska tillbaka till spårskogen. Jag höll på att bli galen och trodde aldrig jag skulle få gå mitt spår för en efter en så fick tjejerna gå sina spår och de kom tillbaka stolta som tuppar med sina megastora älgklövar som de hittat i spårsluten.
Först ut var Vira som hittade sin skank enkelt och bra. Kakan missade att fota henne tydligen. Sedan var det Sagas tur. Saga hade världens talang. Där gick det raka spåret utan någon som helst hjälp. Kan bli anlagsprov snart för den tjejen, där behövs det inte tränas speciellt mycket inte. Galet stolt över sin skank var hon också och fick ligga och gnaga på den ett bra tag. Man kan bli lite risig i magen av all den feta märgen så hela jättestora älgklöven fick hon inte sätta i sig. Dessutom kan det vara bra att spara lite så matten kan lägga några fler spår med den så man får lite kul.

Bella var sist ut av tjejerna. Hon var väldigt intresserad men hade aldrig tidigare jobbat då hon bott på en stor kennel tidigare så hon var lite osäker på hur man gjorde i början. Men även Bella tog sig i mål genom vinklar och allt och hittade en bamsig älgklöv. Tjejerna fick spår med flera vinklar och det är inte alltid lätt när man gör det för första gången att få ett sånt spår, dessutom hade ju deras spår legat nästan lika länge som mitt och egentligen borde de väl ha fått lite snällare tider första gånen, så de hade talang alla tre - superkul. Stoltast av oss alla tror jag faktiskt att Bella var, hon hade riktg pondus när hon kom tillbaka med sitt fynd.

Sist ut var alltså jag. Kakan hade lagt ett riktigt lång och knöligt spår åt mig med många vinklar. Jag tuffade på i rask takt och släpade som vanligt Kakan bakom mig. Allting gick klockrent och jag överöstes med bitar av kycklingfilé när jag hittade skanken. Ett spår på fyra timmar var alltså en piece of cake för mig. Ge mig nåt mer utmanande nästa gång tack!

Kungar av spår

I helgen drog jag och Erk ut till Lunsen med hans matte R-M och min Kakan. Det var massa andra hundar där på parkeringen och tränade när vi kom men vi traskade målmedvetet förbi för vi var på väg för att träna min favorit, viltspår såklart. Först fick jag och Erk sitta och vänta medan våra mattar, en i taget, lade spår åt varandras hundar. Här sitter jag och väntar och vaktar ryggan.

Här sitter Erk och försöker lyssna efter sin matte när hon lägger mitt spår.

Det var ett fasligt väntande där i skogen. Spåren ska ju ligga ett tag innan man får kasta sig ut i dem. Jag passade på att lägga mig en stund och ladda till mitt spår.

Erk var först ut eftersom Kakan hade lagt hans spår först. Han klarade det galant och forserade sumpmarker och andra tokigheter innan han nådde fram till skanken och godiset. R-M var mycket nöjd med sin Erk. Mitt spår gick också över sumpmarker och jag fick hoppa över en fallen gran också. Jag körde högt tempo så Kakan höll på att fastna i granarna där jag rusade fram. Hon var supernöjd med mig för jag klarade alla hinder och alla vinklar med samma tempo hela tiden och aldrig en enda tvekan. Där imponerade jag faktiskt på henne. Jag har ju annars mest gått spår som hon själv har lagt så det här var en ny utmaning att gå ett som R-M lagt. R-M är för övrigt viltspårsinstruktör så hade försökt utmana mig lite för att testa vad jag gick för. Nemas problemas sa jag och drog raka vägen till skanken.

På hemvägen knölade Kakan in sig i baksätet för hon ville inte ha en blöt sitta-i-knät-älskande Erk allt för nära inpå. Erk satt och vräkte sig i framsätet och hjälpe matte att hålla koll på vägen. En gång hade han faktiskt gjort sin matte uppmärksam på en älg genom att peta på henne med tassen för hon hade inte sett älgen. Ibland är det bra med en hjälpreda.