Knorrande och bubblande tarmar

Helgen var regnig och ruskig, men jag och Kakan tog oss ut på riktiga långturer i kära skogen i alla fall. Dessutom härjade vi fritt runt hela golfbanan i flera dagar. De där filurerna som slår bollar där annars gillar visst inte när det börjar bli decimeterdjupa vattennivåer på det gröna så de höll sig borta. Desto mer plats för oss. Åkte sen hem till Kakan på Kungsholmen ett par dagar. Stan bjuder på såna mängder av hundlukter så jag blir alldeles matt. Nåt annat som gjorde mig matt var att jag blev rejält risig i magen och kräktes och krampade en hel massa. Det var riktigt läbbigt faktiskt. Åt inget på ett dygn trots mattarnas försök med yoghurt, välling och massa annat. Det knorrade och bubblade i tarmarna så vi stod startklara att åka in med mig till Ultuna. Men till slut så nästa dag valde jag att prova några små bitar rostat bröd och det gick bra. Sen fick jag i mig en sked Klass i timmen ungefär på förmiddagen. Drack ganska bra med vatten hela tiden, det var det som gjorde att jag slapp åka in till Ultuna tack och lov. Nu tar jag det lugnt och ska sakta trappa upp portionerna. Vet inte varför jag blev dålig men kanske var det för att jag har börjat få smak för att äta jord igen.

Tur att männen i vita rockar inte var där

Kakan har läst en riktigt rolig bok som hon vill att jag ska tipsa om. Den heter ”Brukshunden, krokodiltämjaren och jag” och är skriven av Leif Möller. Den handlar om en familj som köper sin första hund efter att pappan som ung blivit tagen av de fantastiska hundarna i Lassie-filmerna (men först nu haft möjlighet att köpa en hund). Man får följa deras vedermödor med att lära sig förstå hundfolkets terminologi, och deras slit fram genom utbildningar till spårhund, sökhund och bevakningshund i flygvapnet. Hög igenkänningsfaktor utlovas.
Här är ett litet smakprov:

”… Det regnade den dagen. Ett tätt tätt duggregn, bara steget från dimma. En mjukgrå tystnad ruvade över kalhygget. På marken låg döda grenar … och multnade på den svartblöta jorden. Jag kände igen kalhygget. Jag hade kämpat mig fram över det tusentals gånger senaste året. Slagits med mygg och motat älgar. Så nu var det alltså dags igen. Jag skulle svärande ta mig ut till mitten, där det var värst att gå och där skulle jag, hör och häpna, släppa ner en pinne på marken. En pinne! Tur att männen i vita rockar inte var där. Där stod jag alltså bland grenar och bråte – dyngsur och skitig. Jag var ett med naturen. Min högra hand öppnade sig och en 10 till 12 cm lång träapport rasslade ner bland kvistar och grenar. … Det var då jag kom på det. … Jag ska börja tävla. För vem var det man sett samlas i skogen med kaffe och macka, torra kläder och glada historier? … Var det spårläggaren? Sällan, han hade redan varit där. För två timmar sedan. När det var som blötast. Det är den tävlande.
Den tävlande släpade inte runt en Domuskasse med snitslar 1,5 km över stock och sten. Den tävlande hade inte bundit upp samma sketna snitslar i dyblöta granar och känt vattnet rinna in i armhålorna. Den tävlande hade inte gått vilse tre gånger innan han eller hon fått upp snitslarna. Nej, den tävlande promenerade runt med hunden och fick läsk när han kom fram. Jag beslöt satsa på att bli en tävlande. ...”

Kakan har suttit och ringt runt till sex domare för att hon efter tips från Lizzie fått tag på en massa tänkbara namn. Men det visade sig att hela bunten skulle ut på jakt, mest älg, de närmaste veckorna och inte hade tid att lägga något spår till oss. Så det är bara för Kakan att fortsätta klafsa ut i den höstruskiga terrängen och lägga våra spår själv. ”Tävlande” får vi tydligen bli i vår i stället.

Tävlingsekipage utan tider

Nu har jag varit på hårdträning minsann. Min PT R-M hade lagt ett långt spår till mig för att vi skulle testa hur långt jag kommit i träningen. Det var 7-8 vinklar, några oblodade vinklar och sträckor och förbi en slaktplats och färskviltkorsningar. Det gick bra även om det var kämpigt och klurigt på vissa bitar. Vid färskvilt spårade jag ur även om jag lyckades ta mig tillbaka till mitt rätta spår själv. Kom förbi en slaktplats som jag nosade av som hastigast men inte lät mig distraheras av. R-M:s slutsats blev att jag var redo att starta i Anlagsklassen. Kakan känner sig dock fortfarande osäker på att läsa mig hur jag ser ut när jag går på färskvilt istället för det rätta viltspåret. När hon dock bestämde sig för att vi skulle tävla nu och började kolla på nätet så visade det sig att alla klubbar har stängt ner viltspårstävlingarna för säsongen. Snopet värre. Så jag vår väl träna vidare och se till att jag kommer med på ett prov till våren istället. Min läxa nu blev att Kakan ska lägga fler riktigt långa spår åt mig med bloduppehåll och fler vinklar, gärna genom områden där många bambi och vildsvin gått.

Här leker jag med skanken som låg gömd i en rishög.

Efter spåret lekte jag en stund i skogen. Hittade den här fantastiska ”pinnen” som jag tvingade mattarna att kasta åt mig. Känner mig mäktig och stark när jag bär såna där bautatunga grejer.

Efter att Erk också fått jobba i skogen åkte vi hem till R-M. Där möttes jag av den fantastiska underbara Almi. Min stora kärlek!

Man kan verkligen inte tro att Almi snart fyller 7 år och varit väldigt skadad i år. Vi unga spolingar hann ju knappt med henne så som hon flög fram.

Mattarna var lite lagom skäms-rosa om kinderna när vi vände hemåt. De hade ju bara tänkt komma och gå ett spår, men det slutade med att R-M lagt två långa spår, ett till mig och ett till Erk, och sedan fick hon gå båda två med oss. Mattarna var trötta efter ett spår, men R-M gick 4 hon. Sen bjöd familjen på fika med sju sorters kakor. Dessutom åkte mattarna hemåt med varsin låda smaskig plommonmarmelad. Kakan satt och undrade hur mycket marmelad man kunde tänkas lägga på en och samma macka, eller om det inte var bäst att strunta i mackan och äta marmeladen rakt av som middag – det var nog nyttigast, frukt och allt tänkte hon. Ännu rosare blev kinderna när de fick höra att R-M:s fot som fick sig en törn när hon fick mitt spår hade gått sönder så att farbror doktorn gett henne mediciner och kryckor. Krya på dig min bästa PT!

Ta tag, backa och dra, häll = godis

Har precis lärt mig en ny skojig lek. Matte ger mig ett av mina ben som är fastknutet i ett snöre och så säger hon åt mig att backa. Då kommer en flaska som gömt sig bakom tyget under soffan fram. I den brukar det finnas gott godis som jag välter ut och får smaska i mig. Rolig och lätt lek.

Här kan ni kolla in en liten film när jag utför mitt trick.

Anlagsprov i viltspår har syrran klarat - Grattis!

Grattis syrran, Tilly - Fancymore Surprising Sunshine, till din eminenta nos. Snyggt jobbat att klara anlagsprovet i viltspår.

Bloduppehåll ger koncentration

Senaste viltspårsträningen avlöpte alldeles lysande. Jag var superuppspelt och startade som vanligt med världens fart. Egentligen ska man ta det lugnt, men det är ju så himla spännande. Den här gången började jag så smått förstå poängen med att ta det lugnare.
Första vinkeln rusade jag igenom och villade bort mig även om jag hittade tillbaka rätt snabbt. Därefter kom jag på ett bloduppehåll, vilket gjorde att jag blev tvungen att sakta farten ordentligt och koncentrera mig. Då klarade jag de andra vinklarna och ännu ett bloduppehåll galant. Så den här gången var Kakan nöjd med mig och min insats.
Eftersom det står i anvisningarna och i viltspårsböcker att man ska lägga blod i varje steg de första 10 meterna har Kakan gjort det. I mitt fall är inte det så smart eftersom jag är så snabbstartad. I fortsättningen ska jag inte alls få så mycket blod i början och jag ska få ordentliga bloduppehåll så jag blir bättre på att ta det lugnt.

Inofficiellt snyggast igen

Har varit och svängt mina lurviga i vänstervarvet igen. Den här gången ägde det hela rum på min hemmaklubb OTBK i Alunda. Det var riktigt festligt där, såg helt annorlunda ut med alla tält och försäljare. Gillade att de grillade massa smaskigheter. Blev ordentligt avslappnad när jag träffade de här grabbarna, det var ju hur lätt konkurrens som helst. De hade tydligen inte slutat fälla i tid, alldeles kala var de stackarna.

Domare Jens Myrman var som alla andra domare. Det skulle klämmas och kännas precis överallt. Människokär som jag är tyckte jag att det var rätt mysigt.

Upptäckte att det inte var de kala killarna som var mina konkurrenter utan två helt andra långhåriga grabbar. De hade bara en klass för hanhundarna eftersom vi bara var tre stycken. Jag var yngst men jag ansträngde mig för att se vacker ut och springa snyggt och det lönade sig för jag vann. Tyvärr fick ingen av oss något HP, inte heller tikarna fick några HP:n. Därför bled det inga BIR eller BIM i vår ras. Snopet. Som tur var var det bara en inofficiell tillställning.

Vi kände oss ändå nöjda och åkte hem och firade med en långtur på golfbanan.

Grattis Erk till seger på vattenproven

Vill säga stort GRATTIS till min kompis Erk (Picabo's Soul Patrol) för att han i går gjorde två fantastiska bedrifter. Först klarade han Enkelt vatten och sedan kämpade han sig till en seger även i stora Vattenprovet! Det hade varit ca 30 hundar på plats och de var bara ett par stycken som hade klarat båda proven där ute på Adelsö. Stora Vattenprovet hade varit slitigt berättade han. Först hade han fått kämpa sig igenom en massa eländig vass och han såg inte till vare sig anden eller båten. Men eftersom han har en så fantastisk nos så luktade han sig till anden när han begav sig ut på blankvattnet. Han simmade runt anden och greppade den på tillbakavägen för att slippa vända med den tunga pippin i munnen. På slutet sa han att han höll på att ge upp när han kom nära land och där låg en stor stock, men just då ropade matte och han fick den extra energi han behövde och hävde sig över stocken och tog sig upp till matte och levererade. Än en gång, GRATTIS kompis!

Besök på djursjukhuset

Nu har jag varit på mitt allra första besök på Universitetsdjursjukhuset Ultuna. Träffade två supersnälla tjejer. Eva var veterinären som skulle undersöka mig. Vi fattade tycke för varandra direkt och jag kramade om henne och hennes assistent. Det är bra att göra ett gott första intryck tycker jag för då är de alltid snällare och kanske låter bli att göra illa mig tänker jag. Tror att jag lyckades charma dem riktigt bra för de sa att jag var sååååå trevlig och ställde upp och kliade rumpan åt mig. Dessutom tyckte de att jag var väldigt snygg och såg ut som Lassie-hundarna gjorde förr i tiden med mörkt på huvudet. Min kennel Fancymore kände de också till och sa att därifrån brukar det komma fina hundar.

Jag fick hoppa upp på ett högt bord som sedan åkte upp och blev ännu högre, ganske häftigt. Satt där medan de släckte ner ljuset och Eva började viska med mig och hade mysstund. Hon hoppades att jag skulle träffa en vacker flicka och få många barn sa hon. Samtidigt som vi myste och pratade lyste hon i mina ögon och tittade genom olika färgade linser. Det tog ganska lång tid men var helt okej.

Resultatet veterinär Eva kom fram till var att jag hade ögon utan anmärkning (ua). Jag hade inte CEA, inte PRA och inte heller något spår av Cataract. Det känns skönt att jag har så friska vackra ögon, de behövs ju när man ska flirta och spana på vackra flickor.

Besök hos Herr Veterinär

Det hade blivit dags för mig att förnya mitt DHPPI-vaccin igen. Matte och jag begav oss i onsdags kväll till Herr Veterinär. Jag fick gå upp på vågen och väga mig, pendlar någonstans mellan 23 och 24 kilo. Aningen i underkant tycker alla eftersom benknotorna sticker ut. Men min andra PT Monica tipsade om att ge mig Klass igen. Så nu blandas mina pillidiller med Klass och jag äter lite bättre. Jag ska nog fetta på mig så småningom igen. Det har ju faktiskt varit löptikar på min gata och ganska varmt så jag har inte haft mycket till aptit. Dessutom hade jag det här i bakhuvudet att kinkar jag med maten så kommer matte att ge mig något godare till slut, hon är så rädd att jag ska falla ur för mycket. Och se, jag fick rätt, nu har jag min smaskiga Klass minsann. Sprutan fick jag i nacken som förra gången. Det kändes inte alls, kliade bara lite efteråt.